Cykelslangen
Vår Kronan-barnvagn såldes ju nu för bara ett par dagar sedan och vi kastade ju med de fyra däcken (med slang) som jag fyndade förra sommaren, och nu återstod att sätta tillbaka de mönstrade däcken som följde med 12" cykeln, nu när den också ska säljas snarast möjligt.
Det var igår kväll som jag tänkte att jag skulle slänga över däcken. Jag hade druckit ett par öl hemmavid och var ivrig att komma in till stan där Alexander och David satt på uteserveringen, så nånting gick snett. Jag tyckte det lilla däcket gick alltför trögt att få på så jag tog till det där medlet som man under inga omständigheter får göra, nämligen däck-AV-tagar-verktygen. Så lyckades jag också med det klassiska missödet, nämligen att bända upp ett hål i slangen.
Suck. Denna lördag, "dagen efter", fick jag brottas med det nyuppkomna problemet. Tack och lov hade jag kvar en lapp, om än en liten sådan. Det var ändå inget mikroskopiskt jack jag hade orsakat i slangen. Allra helst hade jag velat ha en sådan avlång lapp, modellen större. Nåväl.
Inköpen
Dagens inköp kom att bestå i ett par förvaringslådor i samma segment som jag tidigare har köpt såväl den minsta som mellersta storleken. Nu hade jag alltså ställt sikte på den största varianten, och även denna gång köpte jag två stycken. Detta kommer att vara guld värt, för smidig organisering av diverse småplock härhemma.
När det så blev dags för hemfärd funderade jag för ett ögonblick på hur jag skulle lösa det hela logistiskt, då jag hade Ingrids cykel (utan bönpall med bagagestroppar) och inte heller hade jag min ryggsäck med mig. Då slog det mig, för ett par dagar sedan hade jag retat mig på att jag hade glömt skärpet till mina byxor. Det är inte så att byxorna ramlar ner direkt men när man ska knalla runt i åtta timmar känns det ändå värt, och jag hade då löst situationen genom att köpa ett billigt 1,5 m långt spännband vilket fick utgöra tillfälligt skärp för dagen. När jag så (häromdagen) kom hem hade det faktiskt känts helt okej att bära spännband för skärp, så jag hade inte ens dragit ut det ur märlorna och återgått till ett normalt skärp. Nu skulle detta spännband minsann komma väl till pass. Ja, jag drog snabbt ut det ur märlorna runt min arbetsbyxa och spände fast de två förvaringslådorna i barncykelsadeln på Ingrids cykel. Finemang.
Passar i förbifart på att nämna att jag dessutom dagen till ära köpte en ask reparationslappar för cykelslang. Dessa kommer att behövas, och det vet man. Det har nämligen nått mitt öra att såväl Jonte som Alexander har punkteringar som behöver fixas; den sistnämnda på inte mindre än tre skilda cykelslangar. Nåväl, misströsta ej, det är här dessa billiga vulkaniserande lappar kommer som bäst till pass.
Eftermiddagen
Hustrun serverade mig glass när jag kom hem. Sagolikt, i sommarvärmen. Trots att klockan var tjugo i sex på kvällen när jag började sluka gräddglassen var solstrålarna som små flammor över min kropp. Härligt. När vi bor i ett land med fasansfullt lång och plågsam vinter så ska man baske mig njuta, nu när sommaren väl har kommit till oss. Sedan blev det — än en gång — grillning på vår baksida. Hamburgare var det som hamnade på grillkolen, denna gång. Oj oj oj, det smakar seriöst bättre än på snabbmatställena, när man gör på detta sätt.
Vildkatten
Det hade blivit kväll och vi var på väg ner till Bölesholmarna för att hoppa i plurret. Ingrid skulle rentav ta sitt första bad utomhus på typ en evighet. Då när vi rullade ner för Laxgränd saktar Ingrid plötsligt ner. "En katt!", och "nästan som Gustaf såg den ut", utbrast hon högt. Hon hann inte säga något mer utan gjorde istället helt stopp och öppnade bildörren. Hon uttryckte förtvivlan (i form av "Herregud!")och utvecklade sedan detta vidare; hon sa att hon aldrig hade sett en så mager katt. Själv har jag inga direkta referensramar på katters storlek så jag visste inte vad jag skulle tro eller tycka, utan satt som mest bara tyst och betraktade situationen. Ingrid öppnade bildörren och lockade på katten som ganska snart kom fram till henne.
Ingrid bestämde sig efter en snabb granskning av djuret för att situationen var kritisk; katten var döende, och behövde omedelbar vård. Hon tog in den i bilen och vi satte sedan kurs hemåt. Katten flåsade med hängande tunga (likt en hund) och sprang runt i bilen som en virvelvind. När jag styrde över AC:n mot vindrutan med full kyla valde katten ganska snabbt att lägga sig över frampanelen, och flåsandet blev faktiskt genast bättre. Skönt. Vi var snart hemma i lägenheten med den för oss främmande katten och Ingrid genast att skriva till Djurskyddet Västerbotten över sociala medier. Det dröjde inte många minuter (snacka om engagemang hos dessa djurrättshjältar, en sann eloge ska dom ha) innan det hade upprättats en dialog, och vi skulle kontrollera eventuell märkning. Den här katten hade faktiskt en slags tatuering i örat, så visst var den märkt, om än bokstäverna/siffrorna var så blekta att de knappt gick att urskilja. Nåväl.
Efter kanske en halvtimme fick vi slutligen veta från Djurskyddet att denna katt faktiskt hade ett hem. Det visste tydligen genast vilken katt det var frågan om (någon hade reagerat på dess fysiska attribut och ingripit tidigare?) och vi fick veta att den tydligen var så här smal av naturen och att den [som sagt] hade ett hem. Så, det var ju sköna nyheter, om än jag hörde på en muttrande hustru att hon minsann inte riktigt var villig att köpa resonemanget. Nåväl. Återfärden med katten påbörjades i alla fall.
Premiärdoppet
Efter att slutligen ha återlämnat den magra gula katten var vi hittade den gjorde vi sak i det som varit den ursprungliga tanken, nämligen ett premiärdopp för Ingrids del. Jag och Klara har ju hunnit bada en handfull gånger i sommar, men min hustru har saknat nödvändiga tillbehör men köpte bikini så sent som igår, så nu var det alltså dags. Oj oj oj. Tänka sig, under våra senaste sju år tillsammans har vi faktiskt inte badat i det fria en endaste gång tillsammans, inte förrän nu. Jag videofilmade hennes premiärhopp från bryggan. Som en fisk i vattnet var hon. Det var härligt, och Klara var såklart också med i plurret. Det plaskades och badades. Ett gäng ungdomar satt vid ett bord en bit bort och hade nån slags fest med bergsprängare, men i badet var vi helt ensamma, denna sena lördagskväll.
Vad som plötsligt förändrade hela situationen var när jag busade med Ingrid och jagade runt henne i cirklar i vattnet. Jag kastade ett öga över axeln för att se till Klara, och såg då i princip bara ett par plaskande händer, ett par meter bort. Jag kastade mig dit och lyfte upp Klara, som uppenbart gett sig på ett försök att simma själv och fått plötslig panik när fotfästet inte fanns under henne. Hon hade inte fått i sig vatten men grät rejält när jag tog upp henne på stranden. Vi hade varit ouppmärksamma ett par sekunder, och det är uppenbarligen allt som krävs för att det ska kunna gå riktigt j-vla illa. Att tappa fokus för ett litet ögonblick är tydligt allt som krävs. Det finns inga giltiga ursäkter för detta. Både jag och Ingrid mådde illa i det som hade hänt, och vi packade snabbt ihop och började hemfärden.
Bilresan hem var i stora delar under tystnad, men Ingrid frågade mig vad jag hade för tankar om det som hade hänt. Jag mådde illa, så var det med den saken. Jag såg bilden av Klara, hjälplöst plaskande, för mitt stilla sinne. Jag satt i baksätet med Klara och höll om henne hårt. Älskade unge. Det här var verkligen ett wake up call. Det kanske behövdes. Jag kommer väl ihåg etcetera tragiska drunkningsolyckor med barn som gått ner i kommunen de senaste åren. Nyhetsartiklarna, hur man alltid fått kalla kårar å deras vägnar, men haft svårt att föreställa sig att det kunde vara ens eget barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar