Förmiddag ute i kyrkbyn
När vi alla hade vaknat dröjde det inte länge innan jag och Klara var ute och lekte. Dagen innan hade Ingrid tejpat ihop en liten brädbit och en pinne så att det blev ett slags ninjavapen som i mitt tycke liknade en lie. Kul hade hon i alla fall, ungen. Vi sprang upp till kyrkan och jag förstår att hon kände sig som en riktig ninja när hon sprang uppe på den kringliggande muren med sitt ninjavapen.
Jag försökte sticka in lite gravallvar och berätta om hur jag var här på min mormors (Klaras gammelmormors) begravning, bara ett par veckor innan Klara föddes. Hon börjar utveckla en slags förståelse för livet och döden, lilltjejen. She sees, it's all connected, somehow.
När vi kom tillbaka till kyrkstugan var det dags för frukost. Mamma lärde mig hur man rostar franska om man inte har en riktig brödrost att tillgå. Hon är en riktig MacGyver, min älskade mamma. Den här metoden kommer jag att ta med mig genom livet, det är då ett som är säkert.
Till min älskade mormors ära
Jag ville besöka mormors (och morfars) grav, när vi nu var här, och jag har i ärlighetens namn bara lagt en blomma på en grav en gång tidigare i mitt liv, och aldrig nånsin planterat något. Så nu var det dags. Vi stack in på Ica Supermarket vid Öjebyns centrum och mina ögon fastnade snart vid en grön liten växt. Jag läste specifikationerna och det stod att den klarade ända ner till 5° C. Strålande, tänkte jag, för mitt stilla sinne, och köpet var ett givet faktum.
En stund senare befann vi oss allesammans nere vid gravstenen. Jag och Klara hjälptes åt att gräva upp lite jord och stoppade sedan ner växten som jag hade köpt. Sedan vattnade Klara allting. En hel kanna tömde hon. Vi hade dessutom köpt fikabröd, så sedan satt vi då ner här vid mormor och morfars gravsten och käkade wienerbröd och drack Euroshoppers energidryck. Det slog mig att energidrycken kom i en stor 50 cl burk, och att det — på avstånd — säkert såg ut som att vi satt och drack öl där, intill gravstenen. Jag drog på smilbanden, för mitt stilla sinne. We payed our respects to my grandparents.
Hemkomsten och objekten
Efter besöket vid gravstenen började vi runda av. Vi hade spenderat ungefär ett dygn i Piteå, och visst hade vi kunnat hinna mer, men ibland blir det som det blir. Vi hade hunnit träffa min ena syster och hennes två barn lite hastigt och lustigt, detta i händelse av att vi under gårdagskvällen — ½ panikartat — hade behövt låna det mest besynnerliga av tänkbara objekt.
Mmin andra — äldre — syster hade vi då inte hunnit träffa alls, om än jag faktiskt hade hunnit prata med henne över telefon just då innan vi for, var jag också förklarade lite grann om vad, hur och varför. Våra senaste två besök i Norrbotten har vi faktiskt haft 100% fokus på mina systrar och deras barn, och den här gången hade jag känt att jag ville fokusera på min älskade mamma, som jag faktiskt inte träffat på väldigt många år. Jag hoppade att dom förstod.
Nåväl. Hemfärden gick i alla fall som en dans på rosor. När vi landade på vår parkering och Ingrid packade ut våra väskor tog jag ett fotografi på det sagolika objekt som jag hade på kryckan, baktill. Oj oj oj. Gissa om jag blev förvånad när min mamma helt oväntat visade ett objekt som hon hade haft undangömt i ladugården i ungefär arton år. Herregud, vad förvånad jag blev. Vilket skick den bevarats i, sedan. Herre jösses.
Mamma hade förklarat att hon hade tyckt att jag varit ganska impulsiv och många gånger oförståndig under den tonårsperiod som jag — från tiden som BMX:are — hade klivit in i, och hon hade befarat att jag i mitt i min vilsenhet skulle få för mig att sälja elle byta bort cykeln. Jag hade en snabb överläggning med mig själv, i mitt stilla sinne, och kom snabbt fram till att min älskade mamma hade gjort ett klokt val i ett gömma undan cykeln, i alla dessa år.
Nå. När vi kom till postlådan visade det sig dessutom att jag hade två sådana gula vadderade påsar som blivit kännetecknande för kinesiska varor som jag köpt för en spottstyver på eBay. Jag har en del som ligger i pipeline, så just vad detta kunde vara visste jag inte med säkerhet. Jag öppnade paketen och fick svar på mina frågor. Dels var det en OTG-adapter med Y-förgrening för extern strömförsörjning, vilket är av stor vikt när man vill koppla in strömförbrukande enheter (e.g. externa hårddiskar) till sin mobiltelefon eller surfplatta.
I den andra påsen låg en reparationssats för spräckt glas på just GT-I8730. Ett splitternytt tunt glas och de verktyg som krävs för att genomföra operationen. Jössesligen. I mitt stilla sinne funderade jag på hur detta skulle gå. Jag har en del färdighet, men just kirurgiskt finlir är inte alltid min allra starkaste sida, och så här tunt glas lär ju kräva just finlir och precision.
Gamla digitala minnen
Som om min gamla GT Pro Performer inte var nog, så ramlade jag även över en gammal dator. Jag kommer så väl ihåg den. Jag hade ingen dator, och hade då i en container på baksidan av [dåtida] Gösta Wikstens Radio & TV i Piteå funnit en [liggande] burk som redan då såg aningen ålderdomlig ut. Jag hade släpat hem den och konstaterat att den var funktionsduglig, om än den erbjöd en klockfrekvens på 100 Mhz och om det var 64 MiB arbetsminne.
Nå. Jag hade installerat Slackware med Fluxbox som skrivbordshanterare, och den här maskinen hade med den mjukvaran fyllt sin funktion rätt väl, i pojkrummet hemma hos mamma på Djupviken. Sedan flyttade jag hemifrån, till första egna lägenheten, och då fick jag tillfälle att bygga en splitterny [modern] datorn och då skulle den här [åter] äntra skroten. Trodde jag, uppenbarligen.
Nå, då jag såg burken hade jag snabbt slitit av den kåpan och skruvat ut hårddisken och slängt denna i handsfacket i bilen. Övriga komponenter kunde fara och flyga, men hårddisken var jag onekligen intresserad av. Hur mådde en hårddisk som upplevt säsongssvängningar (och följaktligen stränga minusgrader) under tolv års tid, frågade jag mig själv. Det skulle jag nu få reda på. Jag tog den USB/IDE-adapter som jag fått för en struntsumma från Kina (eBay), och kopplade in den till min stationära rigg. När hårddisken fick ström väcktes det mest fruktansvärda [o]ljud. Det lät mycket illa.
Skåda min förvåning när enheten likväl hittades i enhetshanteraren. Spänningen var enorm. Då jag mindes att jag hade kört Linux på datorn ifråga förstod jag att jag inte skulle komma åt den genom Windows. Jag installerat snabbt den första bästa [fria] mjukvaran för att läsa ext2/3/4-filsystem från Windows.
Framgång. Snart hade jag den här godispåsen öppen framför mig. 2001, 2002. Herre jösses. Det var inte igår. Skärmdumpen som jag fann här kommer visserligen inte från den egna datorn, utan min killkompis, fast jag tycker att den ger ett väldigt levande porträtt för den rådande tidsåldern. Skärmdumpen är [som klockan i högra nedre hörnet avslöjar] taget den 17:e augusti 2002, ungefär en vecka innan jag skulle lämna pojkrummet och flytta till min första egna lägenhet. Herre jösses, vilka minnen. Jag satt framför datorskärmen och funderade över det årtionde som har passerat, för mitt stilla sinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar