När jag efter en dags jobb hade parkerat cykeln på gården och äntrat porten ser jag [inte en utan..] två kickbikes [el. sparkcyklar] stå just utanför lägenhetsdörren. Jag befarar då genast att det skall vara inte ett utan flera barn bakom dörren. Mycket riktigt, när jag öppnar dörren är det tydligt discodans som försiggår. Mitt på vardagsrumsgolvet dansas det hej vilt. Youtube och musik, allt från "Dark Horse" till "Oh La La" och "Doctor Jones" spelades, och barnen skrek för högan sky.
Det var [givetvis] Ingrid som hade strandsatt detta jippo, och jag kom [tydligen] in som gubben i lådan, mer eller mindre från ingenstans. Mitt i allt lyckades jag lyckligtvis finna vuxet mod att säga att jag minsann var vrålhungrig, och skulle få ta mig lite tacos ute i köket. När jag sedan satt och rullade upp några tjocka tänkte jag på ungarna som hördes dansande/tjoandes ute i vardagsrummet. Jag tänkte på vår lilla unge. Det kändes som alldeles nyss som hon var vår lilla bebis som vi vaggade fram och tillbaka. Nu var hon ingen bebis. Hon har blivit en unge. Hon har gått in en ny fas, och gissningsvis är det här inte den sista fasövergången vi får se. Herre jösses. Det var mycket som snurrade, i mitt stilla sinne.
Då jag började tidigt på lördagen därpå försökte jag — försiktigt — att trycka på att det var läge att göra kväll, men ungarna ville såklart inte lyssna på det örat. Vi fick vara strategiska (allt för att undvika en scen med barns sprutande tårar) och sa att de fick avsluta kvällen utomhus, på gården. Så springer vi runt på gräset och leker bland annat tagen.
Rätt vad det var så uppenbarade sig en av förstaklassarna [på Ålidhemsskolan] uppe på gårdskullen, och en mörk pojke med [kanske världens gulligaste] glugg mellan framtänderna syns cykla på en [alldeles för stor] 26" [vrålsnygg] MTB med skivbromsar och alla tänkbar tillbehör. Riktigt stylad var cykeln. Sjuåringen nådde nätt och jämt ner till pedalerna, men gjorde det ändå läckert, efter bästa förmåga. Jag inflikade att jag tyckte han hade en "cool" cykel, och sade sedan i samma mening att han borde hålla hårt i den, för att mitt eget barns cykel minsann hade blivit fräckt stulet från gården, bara häromveckan.
Grabben såg med ens upprymd ut, och utbrast "Vaaaaa? Har den blivit BAXAD?", och jag kom i stunden på mig själv med att le så brett att det inte går att beskriva med ord. Herre jösses. Ungar, i dessa tider. Sjuåringar. Jag kommer så väl ihåg när jag själv var ett litet barn. Ja, jag bekräftade att Klaras cykel blivit "baxad", medan jag inombords [för mitt eget stilla sinne] tänkte på nånting helt annat.
Vad som vred situationen ytterligare var när en av Klaras väninnor då plötsligt tog ton och sade "Va? Nej, den är ju där!", varvid hon gestikulerade mot gården intill. Jag förstod ingenting. Hon gestikulerade att vi skulle hänga med henne, och började springa. Jag tog fart efter henne, och Klara var bakom mig. En halv minut senare stod vi utanför ett cykelskjul på gården intill, och dra mig baklänges, där stod Klaras cykel, olåst.
Tjejen pratade om att vi hade lämnat den där vid något tillfälle. I mitt stilla sinne började jag få upp vaga fragment av att jag nån stressad dag skulle följa Klara och hennes kompis till snurrgungan på Gärdet, och att vi därför lämnade cyklarna på kompisens gård, var vi nu stod. Ja. Herre jösses. Antagligen var det just så, det här var min egen soppa. Jag som hade gjort en anmälan och allt. Herre jösses, hur gör man CTRL+Z på nåt sådant? Jag förstår och förstod ingenting, men tackade Klaras väninna mångfaldigt för att hon i varje fall hade löst mysteriet åt oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar