Inskolningen: Den tafatta entrén
Så var dagen kommen när Klara skulle påbörja den skarpa inskolningen på förskolan. Ja, vi var ju på nån slags inskolningsdag en dag i början av juni, fast det var väl egentligen mer av ett slags studiebesök. Nå. Klockan var på pricken nio på förmiddagen när vi stegade in i det stora Ålidhems kultur- och resurscentrum, var såväl förskola, grundskola, som ett fräscht stadsdelsbibliotek ryms. Wow. När vi nådde trapporna var de förbommade med stolar och på golvet låg en lapp där det stod att golvvård pågår. Vi vågade inte trotsa detta så vi sökte vår väg till en hiss.
När vi sedan åkte uppåt i hissen tog jag ett par snabba fotografier på oss, instängda i en ett par kvadratmeter stor låda, nu på stadig väg uppåt. Klara tyckte visst att jag var pinsamt högljudd så hon höll envist igen truten på mig. Nå, när hissdörrarna öppnades sprang vi snart in i en låst glasdörr. Modlösa som vi där stod sken vi verkligen upp när en man med bestämda steg syntes stega mot oss. Från sin sida av dörren öppnades den tydligen med ett enkelt handtagstryck, och vi välkomnades. Ungefär en minut senare befann vi oss då mitt i allt det nya, med ett gäng andra förväntansfulla barn och föräldrar runtomkring oss. Spänningen var total.
Inskolningen: När isen var bruten
Nåväl. Jag vet i ärlighetens namn inte om isen någon gång bröts här, men alla blev i alla fall tilldelade varsin lapp var barnet själv fick försöka skriva sitt namn, och även rita nåt kul. Under tiden fick vi föräldrar varsitt dokument var vi skulle sätta en autograf om vi godkände att våra barn kunde synas på foto på Ålidhemsskolans webbplats. Herre jösses. Detta kändes verkligen som tidens melodi. Aldrig kunde jag föreställa mig att min mamma hade fått skriva under något sådant papper när jag började förskolan 1990. Nej, givetvis inte. Vi hade inte Internet på den tiden.
En stund senare satt barnen ner i ring och lekte en lek var barnet som höll garnnystanet för stunden skulle kasta det till någon som skulle säga sitt namn och vad den tyckte om att göra på fritiden, och sedan hålla kvar i en liten nypa av garntråden och kasta själva nystanet vidare. Tanken var att ett spindelnät skulle bildas, och att alla skulle få komma till tals. Klara presenterade sig, och sa att hon tyckte om att äta glass. Typiskt. Jag hade bara tagit ledigt två timmar så tjugo i elva när allting likväl såg ut att börja rinna ut sadlade jag hojen och trampade tillbaka till stan.
Grannsämjan
På kvällen när jag kommer hem får jag veta att grannen hade varit förbi. Han hade överlämnat en chokladask som tack för att jag hade tagit hand om hans post medan de varit på semester. Oj oj oj, vilken glädje som sprudlade igenom mig. Tala om grannsämja. Klockrent val av gåva, dessutom, jag är ju ett sant chokladmonster. I mitt stilla sinne tänkte jag sedan på en gammal reklam ackompanjerad av en sång som förtäljde att ordet "Merci" är ett sätt att säga tack. Bitarna föll med ens på plats, för mitt stilla sinne.
Mobilskalen
På tal om post, i den egna brevlådan trillade något efterlängtat in, nämligen två splitternya designade mobilskal. Ingrid tyckte först att jag hade varit lite tokig som låtit LED-lampan gå igenom hennes öga på det ena skalet. Hon sa att de som satt för hand och behandlade inskickade foton måste ha tänkt att jag "var helt bäng i huvudet". Ungefär tio minuter senare insåg min älskade hustru att hela förfarandet var väl skjutet, och att hennes "Terminator eye" var hur coolt som helst.
Jag log belåtet, men innerst inne kunde jag inte ta åt mig äran för detta; allting hade i sanning bara blivit som det blivit av ren slump, för att jag [virrigt värre] inte hade uppmärksammat den — på skärmen synliga — lilla perforeringen i webbgränssnittet var man disponerar sin uppladdade bild på Önskefoto's webbplats. Nåväl, ball och häftigt blev det i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar