Det var förmiddag och jag rullade inåt stan för jobb. När jag rullade längst Kungsgatan i höjd med Öst på stan lade jag märke till en tjej som ledde en cykel framåt längst samma väg som jag färdades. Varför hon gick med den (och inte cyklade) var mig främmande, men så plötsligt, när jag var sisådär femton meter bakom henne, small det till. Det var i ärlighetens namn en smäll som fick mig att lyfta på axlarna, trots att jag hade mina trådlösa hörlurar på planeten. Jag såg att även tjejen som promenerade och befann sig just emellan mig och tjejen vars bakdäck/-slang exploderade ryckte till rejält.
Den stackars tjejen som hade lett cykeln var också häpen, fast hon verkade förvånansvärt snabbt acceptera läget; hon tittade snabbt bak på situationen som uppstått, och fortsatte sedan att leda cykeln framåt. Kanske var det hennes spontana sätt att hantera en ganska obekväm plötslig situation, jag vet inte.
Jag cyklade iallafall förbi både tjejen som promenerade, och tjejen som råkat ut för värsta smällen. I mitt stilla sinne stod det tämligen omgående klart för mig att hon nån gång under färden hade noterat att bakdäcket hade rasat så att slangen liksom sviktade ut ur detta på ett eller annat sätt. Hon hade då av säkerhetsskäl hoppat av cykeln och bestämt sig för att leda den resten av vägen till färdmålet. Smart, men inte riktigt hela vägen. Detaljen hon missade var att man alltid tömmer slangen på luft i situationer som dessa, då denna i nitton fall utav tjugo tenderar att "läcka" ur det havererade däcket och följaktligen explodera, vilket här också blev fallet.
Nå, jag rullade i alla fall vidare mot min egen målpunkt. Här vid tidpunkten för fotografering befinner jag mig bara tiotalet meter ifrån den legendariska korsningen Ö. Kyrkogatan / Kungsgatan (en av Umeås mest olycksdrabbade gång- och cykelöverfarter), och tankarna är många, i mitt stilla sinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar