Andra dagen på Klaras inskolning på förskolan. Den här gången förpassade jag uppdraget helt och hållet till hustrun då jag likväl hade en av få bokade heldagar ute på lagret, var det kändes [situationen aktat] litet knöligt att börja prata om tjänstledighet. I varje fall, vid förmiddagsfikat passade jag på att bolla några ord med Ingrid över telefon. Hon gladde sig åt att Klara hade återfunnit en ett år äldre tjej som gick hos en av dagmammorna förr, som hon under dagen hade hängt lite med.
Hon var å andra sidan mindre nöjd åt att hon tyckte sig se tydliga grupperingar. Hon uttalade gång på gång att hon kände sig säker på att merparten av den nya förskoleklassen hade gått dagis tillsammans sedan i princip bebisålder och således inte behövde bekantas. Hon kände oro för att Klara skulle ha svårt att hitta in i gruppen. Jag lyssnade, men oroade mig inte nämnvärt. Jag tog en sipp på kaffet och funderade, i mitt stilla sinne.
På eftermiddagen när jag kom hem var ungarna ute på gården. Det gamla fotbollsmålet är populärt att hänga i. Det enda oroliga är att det är oerhört vassa och rostiga hål på vardera sida av metallbågen som utgör målet, och skulle man komma åt där under klättringen så skulle det inte helt osannolikt bli plåsterhuset nästa. Nåväl, ungarna känner till hålen, men när det går snabbt och livligt till så vet man ju aldrig när olyckan är framme. Jag kommer själv ihåg när jag var ett litet barn. Jag kommer aldrig att glömma.
På kvällskvisten åkte jag och Klara upp till Ålidhems centrum, var vi bl.a. tittade på vattenmelon. Fem kronor kilot kändes lockande, fast när vi skulle checka ut och summan ändå landade kring trettiofem kronor för den gigantiska frukten så fick jag kalla fötter och bar tillbaka den till butikens entré. Istället fick det bli en Nogger till Klara. Väl utanför upptäckte vi att parken utanför centrumhusets södra entré blivit väl utsmyckad med allt från växtlighet till en stor scen, för att inte tala om ett bord med en stor skylt som annonserade att det var "Ge och ta" som gällde, och visst låg det diverse objekt på hyllan, och ett par stora påsar stod också intill. Det kändes med ens övertydligt vilken politisk riktning som är rådande i stadsdelen var vi bor.
Vi skulle nog egentligen ha börjat avrunda kvällen när klockan faktiskt började bli kväll, men likväl fick infallet oss att slänga in tre fulla flyttkartonger med gamla leksaker i bilen och sätta kurs mot Ingrids föräldrar. Vänliga som de är lät de oss magasinera detta överflöd i deras bohag, och inte nog med det, de lät oss hugga in på de trädgårdshallon som de har ute på gården. Oj oj oj, vilken lycka.
Visst var det lockande att stoppa vartenda litet bär i munnen på plats, men jag betedde mig, ty jag visste att gräddglass fanns att tillgå hemma i frysen, och gräddglass med hallon är oslagbart sju dagar i veckan. Oj oj oj, givetvis blev det avrundning med nämnda dessert innan vi knöt oss. Det enda som kan nämnas som nackdel är att Klara gick igång på sockret i glassen, så nattningen skulle komma att ta sin tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar