En synthesizer med anrik historia
Det var i början av det nya millenniet som jag och grabbarna efter en sen folkölskväll promenerade mot Djupviken och sedermera mitt pojkrum, var vi tänkte avrunda. På vägen fann vi nånting otippat, slängt i ett dike. Ett elektriskt piano för barn, eller synthesizer, som musiker kallar den, om än det kanske inte är riktigt juste att låta en uppenbar barnleksak gå som en synth. Nå. I varje fall kommer jag väl ihåg hur vi blev positivt överraskade av att apparaten var laddad med batterier och allt, så resten av vår hemfärd lät vi demo-melodin gå på full volym, och så trallade vi med i takten. Det var tider, vi var så unga och hade sådan gunst. Där trevade vi fram genom den sena kvällen, uppe i Norrbotten.
Den här leksaken hamnade i mitt pojkrum och blev kvar där de kommande åren. När jag sedan flyttade till egen lägenhet är jag faktiskt osäker på om den här hängde med. Ärligt talat lutar det nog mer åt att den blev kvar hemma hos mamma. Nå, det var nu på senare år som min kära mor [IIRC] levererade den till oss. Klara har spelat på ovan nämnda demomelodi så många gånger att jag har tappat räkningen, och ungarna har tjoat och dansat runt till den. Oj oj oj, bara tanken på just denna demo-slinga får det att vrida sig långsamt inom mig. Haha.
Nåväl. Nu skred jag till verket, då det ibland gäller att kunna släppa taget och gå vidare, och istället för att helt sonika slänga elorgeln i soprummet så lade jag ut den på Citiboard för blott en femtiolapp. Idag kom så då en ung kvinna med sin lilla son och plingade på, och de köpte apparaten rakt upp och ner. Underbart att apparaten kan få en ny ägare och förhoppningsvis ytterligare ett femton år av glatt ägande. Om människor spelar boll såhär verkar vi gemensamt för en hållbar utveckling. Två tummar upp.
Alexanders mountainbike
Jag ljuger om jag påstår att jag inte har rört en cykel det senaste året. Nej, jag har pillat en hel del, men det är i sanning mestadels äldre cyklar (nämnvärt militärcyklar), samt mountainbikes med Shimano Nexus-växelsystem som jag har skruvat i. Här kom Alexander dundrade med vad som efter att tjuven stal hans gamla världsmästarcykel (Crescent har blivit hans primära transportmedel, en MTB med kransväxlar.
Oj oj oj. Punktering på båda hjulen. När jag tog loss bakdäcket var jag tvungen att fotografera det för att säkerställa att jag monterade tillbaka det rätt. Jag lade även märke till att pollen(?) lagt sig över hela kransen, och även sånär som varenda eker på båda hjulen, och även kedjan. Cykeln måste ha stått under nåt slags lövkrona, eller motsvarande. Jag frågade faktiskt Alexander men han hade inget svar att ge. Han lät uppriktigt sagt lika förvånad som jag.
Ge-och-ta-hyllan vid Ålidhems centrum
Det var för precis en vecka sedan som jag och Klara var uppe vid ÅC och lade märke till att de hade smyckat ut det lilla grönområdet mellan gamla Ålidhemsskolan och centrumhuset ganska rejält, och dessutom hade de ställt ut en hylla med en skylt/anvisning om att man fick ge och ta saker. Nu när vi flyttstädar har jag faktiskt glidit förbi (senast bara häromdagen) med lite objekt. Idag gjorde jag ännu en sweep, var bl.a. en gammal klenod i form av en Palm Pilot Tungsten T3 lämnades. Den här apparaten anses idag skrattretande i sin prestanda, men man ska ha i åtanke att det var enheter som denna som lade grunden för dagens kultur av pekskärmar.
Vidare, även ett par gamla Nike och ett par Crocs och ett par oanvända glödlampor och lite annat lämnades. Ja, jag får inte glömma den klassiska lurviga mössa som kom hit via Micael för kanske fyra år sedan. Den har sett ett par län och nu kändes det lägligt för den att hitta en ny ägare och bärare. Jag och den goda Micael benämnde mössan som magisk och turgivande så sent som för ett halvår sedan.
Viker fortsättningsvis t-shirts som ett proffs
I flera år har jag satt upp på min [långsiktiga] to-do-list att lära mig att vika t-shirts sådär som de gör i butiker, snabbt och elegant. Jag har vid nåt tidigare tillfälle kastat ett snabbt getöga på nån Youtube tutorial som beskrev momentet, men jag minns att jag då tyckte att det där slutliga "svepet" verkade väldigt komplicerat, och när jag såg det genomföras snabbt och rutinerat hann jag [i mitt stilla sinne] inte riktigt med. Jag kommer ihåg att jag vid detta tillfälle tänkte att jag vid lämpligt tillfälle senare skulle försöka dra ner bildrutefrekvensen på Youtube-videon så att den liksom spelades upp i slowmotion, vilket skulle möjliggöra för mig att följa med i vändningen.
Nå. Idag bestämde jag mig för att jag istället skulle göra ett försök till att vara lite på alerten, och åtminstone göra ett helhjärtat försök att hänga med i full avspelningshastighet. Så, here it went. Jag gjorde helt enkelt som killen i den här videon, och på första försöket blev det någotsånär rätt. Jag var nöjd, och kände genast att jag (läs: min garderob) har en framtid.
Litteratur, musik, och en fjärrkontroll
Det var en torsdag för ett par veckor sedan som jag skänkte min gamla musikanläggning till min älskade Alexander. Vad som sedan slog mig var att jag hade glömt en ytterst viktig detalj — fjärrkontrollen. Faktiskt riktigt schysst att kunna styra (kanske framförallt volymen) via en dosa. När jag ändå var i farten lämnade jag även lite böcker (skönlitteratur, politik och religion om vartannat) och några CD-skivor utanför Karlssons lägenhetsdörr.
Jag smög upp och ner, utan att ge ett ljud ifrån mig, just som jag i regel gör. När jag hade lättat ankar och befann mig på safe distance skickade jag en tweet med en hint om att han skulle kasta ett öga utanför lägenhetsdörren. Just typiskt.
Ett pilotavsnitt som avrundning
Det var ett tag sen jag och Ingrid kröp upp i soffan och gluttade ett avsnitt av nån ny/gammal tv-serie. Ikväll kände vi att det var läge, när jag hade ledig vecka och allt. Som av en slump föll vi på nya serien "The Strain" med tydlig sci/fi-inriktning. Ett slags läskigt virus, och lite vampyrstoff, enligt IMDb.
Omdömena var hyggliga, så trots att jag inte är jätteinbiten i genren så gick vi in i tv-skärmen med öppna ögon. Med facit i hand var det helt okej, för jag har lovat mig själv att inte tycka att nånting är töntigt och avfärda det bara för att det har ett eller flera övernaturliga inslag.
En envis liten nattgäst på datorskärmen
Sent på kvällskvisten fann jag mig själv sittande framför arbetsstationen, skrivande. Jag noterade en fluga som satt mitt på datorskärmen. Jag gav honom inte notis utan fortsatte mitt skrivande.
Sisådär tio minuter senare noterade jag att han fortfarande satt kvar på exakt samma fläck. Jag tog då tillfälle i akt och fotograferade den lilla krabaten. Nån cred kände jag att han förtjänade för att han var så lugn och harmonisk, och inte sådär jobbig skuttande, som flugor på fönsterrutor ibland kan vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar