Hämtningen
Igår fick jag den stora äran att lämna vår tjej på förskolan; idag fick jag den stora äran att hämta henne. Vädersituationen var densamma som igår, det vill säga regnigt. Ingrid följde med ut genom porten, då hon skulle till tvättstugan. Klara var på superbra humör och visade stolt sin egna krok var hon hade sina kläder.
Affären
"Och affärerna går bra?", skrockade grannen skämtsamt när han såg mig skruva cykel för någon dag sedan. Jag skrockade då tillbaka och förklarade att jag kommer i mitt allra bästa sinnesstämning när jag får pyssla och aktivera mig — något som verkligen gynnar alla. Nå, nå på tal om nånting helt annat, rätt vad det var blev jag SMS:ad av någon som visade intresse för mikrovågsugnen som jag har ute på Citiboard sen en tid tillbaka.
Hipps vipps, så kom det sig att jag rullade in på — den något kringliga — Tvistevägen med sina mörkgröna träfasader, mestadels rymmande studentbostäder. Jag var alltså på väg att utföra en så kallad hemleverans. Den asiatiska killen som öppnade dörren var av sitt uttal och accent att döma adopterad, gissningsvis från någon akademisk familj söderifrån, och han var alltså här för att studera. Han hade en klämkäck boning med den typiskt ungdomliga attributen. Det var t.ex. en storbildsteve som agerade bildskärm för datorn och ett stort klistermärke där det stod "WHOA!" syntes på en vägg. I mitt stilla funderade jag på om killen hade förknippning med det klassiska hiphopforumet, men efter att ha slagit på mitt sjätte sinne såg jag att stilen på loggan inte stämde, så att detta tydligt var "WHOA!" i en helt annan kontext. Nåväl.
Jag och den unga asiaten bollade i varje fall några ord kring objektet, och jag förklarade att det hela rörde sig om flytt. I nästa mening säger killen "Så, vad blir det?", varvid jag replikerar "Tvåhundra kronor!" (som jag skrivit ut i annonsen). Den unga asiaten tittar obrytt på mig och säger "Nej, jag menar, var ska ni flytta?" och tar under tiden ur sin ficka fram och vecklar ut ett par hundralappar som han överräcker. Jag känner mig socialt uppläxad, tackar för affären och tar sedan två små steg tillbaka och smyger ut ur killens hall.
Stölden
Det var drygt en vecka sedan jag och Klara cyklade ut till hennes kompis på Tavleliden, och vid vår hemkomst var också sist jag såg Klaras cykel. Suck. Det pinsammaste utav allt är om man läser mina tankar kring den gången när vi skulle cykla iväg mot tjejen på Tavleliden, alltså när jag [i mitt stilla sinne] hade fått för mig att Ingrid hade klantat sig med låsningen med som följd att cykeln hade blivit stulen.
Nå, vi kom ju till sist fram till att så inte var fallet, och kom oss iväg. När vi sedan kom tillbaka efter utflykten kanske jag å andra sidan [tydligen] inte var lika bra på just låsningen, ty efter denna gång har vi inte sett den fina cykeln som jag köpte till Klara när hon hade lärt sig cykla utan stödhjul tidigt i somras.
Jag hade enbart mig själv att klandra, ty jag visste någonstans med mig att det var jag som hade glömt att låsa cykeln. Nå. Jag hade betalat [överkomliga] tvåhundra kronor för cykeln i Blocket-annonsen, så det väl egentligen inte pengarna det handlade om, utan var mer om en principsak. Det här med att människor ska ha ramar för ditt/mitt. Nå. Jag beslöt mig i varje fall för att göra en polisanmälan. Ja, trots att jag betalade mer för cykeln än en eventuell självrisk, plus det faktum att jag aldrig har tagit mig tid att anteckna cykelns ramnummer. Ja, trots dessa faktorer kände jag att det var läge att göra en polisanmälan; kanske mest för att tillföra brottet till statistiken.
Lek & stoj
Efter maten var det — som vanligt — "hopp och lek" och då Klaras kompis var hemma fick de faktiskt slå sig ner framför den stationära arbetsstationen, var det blev Cartonn Network. Rätt vad det var fick jag i uppdrag att lösa upp en spärr som jag såg härrörde från att somliga (de flesta) program bara gick att se ifrån USA. Aja. Jag kommer så väl ihåg Cartoon Network från min egen barndomstid. När den här kanalen plötsligt en dag dök upp i det fria basutbudet i vår lägenhet i centrala Piteå.
Oj så många timmar som spenderades framför Cartoon Network, från den dagen jag upptäckte kanalen. Jag kan nämna en hel drös med klassiska program. Top Cat, Jetsons, Flintstones, Johnny Bravo. Listan kan göras längre. Idag känner jag inte alls igen allt jag ser. Det är väl mycket nytt, så ett par årtionden senare, gissningsvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar