En smarrig bjudning
Oj oj oj. När jag fått lunch knallade ner på Konsum, var jag fann en smärre guldgruva i den klassika hörnan. Vi snackar Mums-mums, fastän inte originalet, utan Konsums egna variant, och med ett bäst före som rann ut en dryg vecka fram i tiden. Klockrent, tänkte jag, och de båda paketen hamnade genast i varukorgen.
En kort stund senare fann jag mig själv nedslagen på en parkbänk högst upp i SF-Parken, med god vy nedåt, var jag hann trycka i mig en cheeseburgare och ett par sådana havre-/chokladbollar. Riktigt gott var det i alla fall, vad vi än väljer att kalla det.
Eftermiddagen
Min älskade hustru är sagolik, på mer än ett sätt (jag vet). Nå, just denna torsdag överraskade hon mig då med gräddglass och de älskade små röda bär som jag älskar som allra mest. Oj oj oj, vad jag mådde, som jag fann mig själv nedslagen i den klassiska fåtöljen ute på balkongen. Ungarna lekte, givetvis.
Kvällen
Det var inte långt efter att jag och Ingrid hade köpt den lilla blå bilen som vi tyckte det var en vettig idé att införskaffa en reservdunk, vilken blev liggande i bagaget. Senare kom plastdunken (med 5 liter bensin) att ligga i lägenhetsförrådet), och nu i och med röjning slog det mig att den börjar ha ungefär ett och ett halvt år på nacken. Jag gjorde lite research och enligt uppgift ska bensin ej lagras på plastdunk i mer än sex månader. Oktanhalten sjunker, delbas dunstar, etc, saker och ting blir helt enkelt sämre, och till slut helt otjänliga.
Nå, då Ove bor över axeln hade jag inte hjärta att hälla ut dunken, så jag och Klara svängde in på macken och fyllde på den och spädde sedan på med ren pumpbensin, hela vägen upp. Det kändes bra. Jag tyckte inte att jag kunde känna några oregelbundenheter vid vare sig start eller drift. Kanske är det så att det är kommersen i sig som har byggt upp en falsk villfarelse om att bensin skulle tappa kvalitet vid lagring.
Förvärvet
Det var för ett par dagar sedan som jag (inte en dag för sent) kom till skott och hostade upp det fyrsiffriga belopp som lyfter in min älskade unge som bosparande medlem i SKB, en förening med över ett sekel i ryggen. Jag vet till hundra procent att min älskade mamma tycker att jag har fattat ett klokt beslut.
Vevlager, än en gång
Suck, var vi inte färdig med detta? Nej, nu ville det sig inte bättre än att jag än en gång dissekerade vevlagret till min klassiska militärcykel. Det var ett svag rassel som hade gett mig onda vibbar om att nånting inte stod rätt till, så jml. "better safe than sorry" demonterade jag. Jag kunde lyckligtvis konstatera att båda lagerbanorna var intakta, utan synlig åverkan (som senast), så det var bara att smörja på lite extra (litiumfett) och sedan på med lagerskålar etcetera igen, och så var projektet färdigt.
However, innan jag var färdig slog det mig att det kanske kunde vara bra att ta mått på hela eländet, då det faktiskt i sanning kunde brista närsomhelst. Så, jag konstaterade utifrån skjutmått att dessa kullager som går i veven har en ytterdiameter på ganska precis 40 millimeter, vilket också enl. sökning (Google) verkar vara standard för Fauber.
Oj oj oj, oerhört schysst, i så fall är man fri att ta vilka lagerbanor som helst, utifall att dessa en dag skulle svikta. Aja. För att tjäna in trettio kronor tvättade jag dessa kullager noggrant. Den tandborste som jag fick av Johan under bröllopshelgen fick agera hjälte här. Jag är övertygad om att Johan skulle vara nöjd över mitt beslut. Det väsentliga är ju att varje objekt får en skälig livstid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar