Hjärngympa innan förskolan
Morgonstund har guld i mun. Denna fredag började jag inte förrän klockan elva, så jag fick den stora äran att lämna av lilltjejen på förmiddagen. Innan vi skulle bege oss av hann dock Ingrid köra lite hjärngymnastik i form av läs- och skrivträning. Jag stod bakom, och fotograferade, och tittade på. Mäkta imponerad var jag.
En mjuk start på dagen
Då jag hade lämnat av Klara gick jag hem och slog mig ner i soffan med Ingrid. En brittisk dokumentär om den fruktansvärda händelsen 11 september 2001. Man fick träffa en börsmäklare och några andra som lyckats fly ur den rasande byggnaden. Jag satt i soffan med Ingrid och lyssnade på människornas egna berättelser. Jag kommer så väl ihåg när det gick ner. Jag hade ganska precis fyllt sjutton år, och var alltså bara barnet. Jag traskade runt i vår lilla galleria, Småstaden, och plötsligt samlades alla shoppande/strosande människor kring en tv-skärm där inne i gallerian. Rörlig bild visade massakern, och katastrofne var med ens verklig. Nu har det gått ungefär tretton år, men historierna som jag och Ingrid fick ta del av i denna dokumentär var oerhört gripande.
Efter att dokumentären nått sitt slut klädde jag på mig för dagen. När jag stod vid garderoben slog det mig hur nöjd jag var över en plötslig upptäckt för ett par dagar sen. Det var i april som jag och tjejerna gjorde en utflykt till IKEA i Sundsvall som jag hade köpt inte mindre än sex paket vita BAGIS-galgar samt sex paket svarta BAGIS-galgar, bägge paket rymmande fyra galgar vardera.
Alltså skulle jag totalt ha 6x4x2=48 stycken galgar. Jag hade planerat att [ur ett estetiskt perspektiv] göra ett zebramönster på klädstången i garderoben. När jag då på hemkomstkvällen påbörjade detta så märkte jag att ett 4-pack galgar fattades mig. Endast 44 galgar räknade jag ihop. Jag kunde således inte få mitt zebramönster att gå ihop. Nu ska jag lägga handen på hjärtat och säga som det är. Det har inte varit lätt att bara släppa det här och gå vidare. Det faktum att ett 4-pack spårlöst försvann har förföljt mig mentalt, och gjort sig påmint med jämna mellanrum, inte sällan då jag stått vid garderoben för att t.ex. välja huvtröja.
Tankarna går här spontant tillbaka till när jag var ett litet barn och min mamma hade köpt PC-spelet "Theme Park" till mig. En vacker dag var mitt dataspel spårlöst försvunnet från mitt pojkrum. Mamma sade då att jag troligtvis hade haft någon mindre nogräknad "kompis", som helt nekelt hade tagit spelet med sig hem. Usch då, men vem? Ända sen den dagen har jag funderat, och tänk, då hade jag inte ens kommit upp i tonåren. Sedan nu detta. Ett 4-pack med BAGIS-galgar som plötsligt var spårlöst försvunnet, samma dag som det köptes. Mycket märkligt.
Nå. Häromdagen behövde jag då en shoppingbag, alltså en sådan som man ofta ser i tvättstugor, då ofta märkt IKEA, blåa brukar dom vara. Jag hade ett par sådana liggande [ställda på högkant] i min garderob, och då den ena tjänar sånär som dagligen var jag nu ute efter en boost och ämnade suga ut den andra från längst in i garderoben. Det var då jag såg dom. Galgarna. Ett osprättat 4-pack låg på golvet, längst i hörnet i min garderob. Dra mig långsamt baklänges. Där hamnade det garanterat den där dagen i april, och har legat där alltsedan dess. I love the feeling of closure. Det serverades gröt till frukost, eller ska vi säga brunch.
Ett missöde som föder utveckling
Bara en halvtimme innan jag skulle bege mig in mot jobb beklagagade sig Ingrid över någon slags missljud i sin cykel. Hon ville prompt ha ut mig för en diagnos. Efter sista kaffeslurken sprang jag ut på framsidan och kikade. Först såg jag ingenting, men sedan såg vi plötsligt [båda två] boven i dramat, ungefär samtidigt. Fjädern som ska hålla i plastskyddet över hjulet hade helt enkelt lossnat och åkt in i navet på ena sidan. Situationen var uppenbar, då vi såg den framför oss.
Jag gav Ingrid en hänvisning var avbitartången låg, och gick själv åter ut på balkongen, var jag satte mig med min digitala assistent och njut av det lilla väder som existerade. Det gick inte mer än fem minuter, så kom Ingrid ut till mig. Hon hade goda och mindre goda nyheter. De goda nyheterna var att hon hade fått bort fjädern. De mindre goda nyheterna var att hon hade lyckats köra på ett häftstift just när hon skulle ta jungfrufärden efter att ha tagit ut fjädern från navet. Gah. Vad är oddsen för detta, egentligen? Plötsligt kände jag mig evigt less på allt vad punkteringar heter.
Jag hade heller inte särskilt mycket tid innan jag skulle in och jobba. Suck. Snabbt gav jag Ingrid en hänvisning om var hon hade de verktyg som behövdes. En nyligen lappad (alltså numera hel) slang (622 mm) gav jag henne också. Sedan fick hon enkla instruktioner; först skulle hon lossa på navväxeln, sedan lossa bromsklamman, och slutligen kupolmuttrarna som håller själva hjulet. Sedan skulle hjulet bort och däcket lossas på ena sidan, varvid den punkterade slangen skulle ut, och den nya in. Lite(!) luft in i den nya slangen (bara för att förenkla den nya slangens placering i fälgen), och sedan på med däcket över fälgkanten. Klart. Jag betraktade henne då hon försökte förstå sig på det gula setet med insexnycklar som jag hade gett henne, och då jag tyckte att det faktiskt såg ut som att hon var nånting på spåren tog jag på mig mina hörlurar och dundrade iväg.
..men Ingrid går all in för det här!
Jag var i sanning sjukt spänd inför hur min älskade hustru skulle klara av detta projekt, då jag själv kommer ihåg att slangbyte kändes väldigt marigt innan jag hade fått in rutinen. Under arbetsdagen sneglade jag således på min digitala assistent mer än en gång, och visst skedde framsteg, blev jag varse.
Först kom ett rätt simpelt meddelande, var hon i princip bara ställe några frågor om hur hon skulle göra vid återmontering. Jag drog brett på smilbanden, när jag läste detta, då det signalerade att hon hade lyckats med den svåra[ste] biten, och nu befann sig i närheten av mållinjen. Jag gav ett [egentligen intetsägande] svar, log brett, och släckte sedan min assistent. Det var trots allt arbetstid.
En stund senare sneglade jag [likväl] än en gång på min digitala assistent, var jag tydligen hade fått ännu ett meddelande. Den här gången lät hon briljera. Hon var färdig, och allt hade gått väl. Jag drog sinnessjukt brett på smilbanden när jag läste detta. Min älskade Ingrid, så fylld med potential. Nu har hon lärt sig hur man byter slang på en punkterad cykel. Inte alls illa. Här kan man verkligen snacka om att hon har lärt sig för livet.
Lunchsällskapet
Eftersom jag inte började förrän klockan elva på dagen hade jag inte lunch förrän ett par timmar senare. När timmen väl slog sprang jag först ner i källaren och köpte ett intressant objekt (se nästa stycke), och sedan [åter] uppför rulltrapporna.
Där sprang jag då på min kollega, som faktiskt var ledig för dagen. Nå. Han hade inga särskilda planer, och jag hade ju inte ätit, så vi begav oss snabbt iväg längst Kungsgatan. Det pågår ju nån slags matmässa, så det var tält efter hela gågatan.
Vi stannade till vid ett tält som enligt skyltningen serverade thaimat. Vi köpte varsin låda med kyckling och grön curry. Det lät fräscht och spännande. När kvinnan i tältet serverade kunde jag konstatera att det var väldigt gott.
Dagens inköp
Ja, det var alltså under min lunchrast som jag sprang ner till Kjell & Company på källarplan och köpte mig en regeldetektor som de faktiskt hade ett riktigt hyggligt kampanjpris på. Fyrtionio kronor. Billigare regeldetektor går troligtvis inte att finna.
Just vid köpet frågade säljaren (Olov, om man ska tro inloggad användare på kvittot) om jag inte behövde batterier. "Men...", fortsatte han, "...det kanske du köper där uppe?", varvid jag ärligt svarade att när nu sanningen skulle fram så köpte jag i regel varken batterier på våning tre eller här nere i källaren där vi nu stod, utan jag har ända sedan 2008 envist köpt batterier av budgetmärket Euroshopper från Ica Maxi, var jag har räknat ut att priset per batteri är som lägst. Batterier som också presterat helt klart godkänt. Olov spann glatt vidare på batterier, han frågade [till synes genuint intresserad] om hur många batterier jag fick för vilken peng på Maxi, och jag svarade efter bästa förmåga. "Jaha, jaha", och han fyllde på med egna prisjämförelser.
I den här stunden kände jag genuin glädje. Olov hade verkligen helhjärtat gått all in för den här merförsäljningen, och det tyckte jag att han skulle ha cred för. "Vafan, jag köper nog ändå ett batteri också!", hävde jag då ur mig, och drog upp kortet ur kortläsaren. Jag vände mig om till batteristället bakom mig och letade förvirrat efter 9 volts batterier. "Ta våra egna, dom är bättre än Philips!", hörde jag då Olov säga bakifrån disken. Detta sade han trots att Philips batterier var dyrare än de han föreslog. Och ja, jag vet ju det, att det faktiskt ofta bara en ren märkesfråga när det kommer till dyrare batterier. Så ja, jag högg ett av Kjells egna 9v-batterier och betalade för detta och regeldetektorn. Jag drog sedan brett på smilbanden, medan jag åkte uppför rulltrapporna med min påse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar