Middagsbjudning: Med blandade känslor
För min del blev det tidig uppstigning och en heldag ute i butiken. Mitt i allt kom det en meddelandenotis från min Ingrid. En av gårdsungarnas mamma undrade om jag kunde lägga ut för och köpa en synksladd för iPhone 5 till henne, så hon slapp in till stan. I samma meddelande fick jag också veta att vi minsann var bjudna på middag, hos densamma. Medan jag hade arbetat hade Ingrid, hon och ungarna varit ute på ponnyridning, d.v.s. haft ett heldagsäventyr, som alltså nu skulle toppas på med att vi blev bjudna på middag. Underbart.
Men(!), i mitt stilla sinne kunde jag inte riktigt finna ro. Jag bearbetade data [i mitt stilla sinne] och [över]analyserade densamma. Kunde det vara så att det är en slags oskriven samt outtalad regel eller social kod i vuxenlivet att i ett sådant här läge (var vi faktiskt blev bjudna på finmiddag) så uteblir den faktiska betalningen för ett sådant här lägg-ut-pengar-åt-mig-ärende som jag just var blivit delaktig i? Att jag enligt denna svenska kutym aldrig någonsin skulle förväntas ta upp saken igen? Middagen i sig blir/är/var den de facto betalning som utgår, och sedan går vi allesammans vidare i våra liv, eller? Var jag bara löjlig och paranoid här?
Jag var rådlös. Det enda jag visste med säkerhet var att den senaste tidens oförutsedda utgifter inte lämnat mig direkt övertaggad inför ett kostsamt restaurangbesök i tvåhundrakronorsklassen. I synnerhet inte jämlikt detta scenario, var jag själv tydligt inte höll i tyglarna för de viktiga parametrarna när/hur/var, och — kanske framförallt — om det skulle bli något restaurangbesök i tvåhundrakronorsklassen. Nej, jag ska i sanning säga att mina sista arbetstimmar för dagen hade jag inte mycket till ro, utan jag gick mest och överanalyserade hela den uppkomna situationen, i mitt eget stilla sinne.
Så fick jag slutligen full dag och hoppade på cykeln och började trampa hemåt. När jag rullade in på gården var ungarna ute och lekte, och Ingrid likaså. Jag pussade henne, och viskade försiktigt i hennes öra att jag gick på ängsliga nålar. Jag fick henne snabbt åt sidan och berättade hur jag tänkte, i mitt stilla sinne. Hon skrattade och avfärdade mig. Jag var visst lite c-r-a-z-y, som vanligt. Givetvis skulle jag få pengar, nu fick jag faktiskt lov att skärpa mig.
En stund senare satt vi vid middagsbordet hos grannen. Det var spännande, det var första gången vi var där. Det serverades ugnskorv och hemmagjort potatismos. Gott var det. Till efterrätt serverades sedan sådan där lyxig krämig grej som serveras kyld i glas, ja en sådan där som ofta dyker upp som dessert på restauranger. Den var toppad med hallon — mina favoritbär — och smakade i sanning gudomligt gott. Jag fick den stora äran att äta upp ½ Ingrids portion också. Livet var i denna stund underbart. Jag hade ett rus på socker och hade för stunden helt glömt bort min tidigare oro.
Under efterrätten (som serverades med gott kaffe) berättade värdinnan att orsaken till att hon behövt sladden var att hon fått en iPhone 5 av en jobbkompis, men inte hade någon laddare till den. Hon skulle dock inte få igång sin nya telefon ännu i vilket fall som helst, då dessa moderna telefoner tydligen ville ha ett jättelitet urklippt SIM-kort, och hon hade modellen större. Jag sken då upp, mitt under kaffesörplandet, och förkunnade glatt att jag minsann hade en tång för att klippa ut micro- eller nano-SIM. Jag sprang över hem och hämtade tången och kort därefter hade hon då ett nano-SIM och kunde starta telefonen. Nu kom nästa problem, den ville ha ett lösenord och hon visste inte vad killen hon hade fått telefonen av hade för lösenord.
iPhone 5: En fabriksåterställning
Jag tog snabbt reda på hur man skulle göra för att fabriksåterställa iPhone, t.ex. utifall man lyckats tappa bort sitt lösenord. Operationen krävde tydligen en PC/Mac med iTunes, så jag tog telefonen med mig över till oss var jag satte mig ner vid arbetsstationen och snabbt installerade Apple iTunes, en mjukvara som jag — främst av ideella skäl — inte är särskilt förtjust i.
Nåväl, ganska snart (ett par dialogrutor senare) var processen i rullning. Jag fick inte mycket till val annat än att uppdatera iOS till den senaste versionen i samband med grundinställning, men det kunde säkert vara bra, så jag lät den tugga, och lade mig på sängöverkastet och begrundade livet, under tiden.
Efter fullbordad grundinställning sprang jag åter upp till grannen med telefonen. Så, nu skulle det bara att vara att tuta och köra. Vi bröt strax därefter upp, då ungarna var på väg till snurrgungan och behövde någon vuxen med sig.
En knapp timme senare då vi skulle natta Klara fick jag höra från Ingrid att hon inte fick igång telefonen. Den gav ett felmeddelande om att SIM-kortet inte var giltigt för denna telefon. Hon och Ingrid bollade över Facebook och grannen sade att hon tyckte det var konstigt att telefonen fick det att verka som att den var operatörslåst då killen som hade haft den tidigare hade sagt sig kört Telia i den. Märkligt, ytterst märkligt.
I mitt stilla sinne började jag återigen att grubbla och fundera. I synnerhet var det två tankar som höll mig intensivt sysselsatt, medan vi nattade Klara. Ja, ingen har sagt att livet ska vara lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar