Måndag, v. 40

Måndag, och ny vecka. Vi drar oss allt närmare oktober, och när väckaren ringde strax efter klockan sex på förmiddagen kändes det faktiskt som att det inte riktigt var lika ljust ute som för bara ett par förmiddagar sedan. Suck. Nu kommer vintern.

Ett par timmar senare hade jag i alla fall packat upp varor och begrundat livet om vartannat, och det var således dags för lunch. Jag gjorde ett klipp nere på Konsums fyndhörna, inte helt olikt det som jag gjorde så sent som i förgår, och visst smakade det gudomligt. Färdigmat i all ära, men pepparsåsen var utan dess like.

På eftermiddagen när jag kom hem hade Klara en av ungarna från gården hemma hos oss. Det lektes för fullt. Jag var med på ett hörn, men blev också lite förvirrad av allt ståhej, så jag sprang ut och lyckades (win) konstatera att den — på sista tiden — döda lysdioden i förarfönstret (för stöldskyddet) inte berodde på att dioden i sig hade dött, utan att jag hade glömt återansluta kabeln efter att jag och mitt Neiyth hade fixat låskistan, nu i somras.

Nå, innan det var dags för ungarna att gå till sitt gick jag ut till snurrgungan med dem och vi lekte en styv halvtimme. Det var kul, men jag var — som vanligt — hela tiden på spänn att det skulle ske en olycka i klätterställningen. Jag kommer ihåg ihåg för ett par år sedan när det hade regnat och var blött och Klara ville visa sina kunskaper i klättring i den gula ställningen. Usch, så hon föll och slog huvudet. Synen av hennes förtvivlade gråt förföljer mig.

Nå, klockan gick mot sju då jag mer eller mindre tvingades forcera(!) ungarna att ta farväl och godnatt till varandra. När de skiljdes åt stod de vid granntjejens portuppgång och jag fick då lyssna på hur de diskuterade sinsemellan om vilka tider det var tänkt att de skulle bli lämnade respektive hämtade från förskolan/skolan (granntjejen/bästisen går första klass) dagen därpå. Det var en ivrig diskussion. Jag blev helt blödig för en sekund, medan jag lyssnade. Medan jag hörde barnens prat slog det mig att vi inte längre hade en liten bebis, utan ett barn med ett socialt nätverk. Oj oj oj oj. Hur gick allt detta till?

Intill tandborstningen och stundande nattning satt Klara ner i vardagsrumssoffan och bearbetade lite text i sitt skrivblock. Närmare bestämt så gjorde hon en slags lista på släkt och vänner, vilken hon stavade efter bästa förmåga. Älskade unge, herre jösses. Tiden går så fort; det gäller att ta vara på den.

När kärleksbarnet slutligen hade somnat så avrundade jag och Ingrid med soffläge och James Bond, närmare bestämt Timothy Dalton i den klassiska "Iskallt Uppdrag", faktiskt — förmodligen — den Bondfilm som jag sett flest gånger, dock också — i min mening — en av de absolut sämsta. Nåväl, ett som är säkert är att jag aldrig kommer att glömma scenerna med mjölkmannen. Herre jösses.