Den nya sadelstolpen
När jag nu börjar närma mig mållinjen i projektet med att fixa till den där militärcykeln som är på väg att blomma upp ifrån askan av min gamla svartlackerade ram har jag nu upptäckt ett par detaljer, bland annat att någon [under den period som cykeln stod i skjulet utanför 7/13] inte bara hade stulit cykeln [584 mm] hjul, utan även sadeln med sadelstolpe, alternativt har jag själv lyckats slarva bort den vid senaste flytten. Så, nu stod jag alltså med en nästan färdig cykel, fast utan nånting att sitta på.
Jag grävde djupt i min cykelskrotpåse, var jag snart fann en sliten sadel "Selle Master", med tillhörande stång. Tyvärr passade inte denna i militärcykelramen. Sadelstolpen på den sadeln var ungefär 25 mm medan militärcykeln ville ha en stolpe på ungefär 22 mm, förmodligen ett vanligt förekommande äldre mått på sadelstolpar. Nåväl. Jag kollade runt lite på nätet och Biltema hade bara tjockare stolpar (för nyare cyklar). Det fanns visserligen att beställa 22 mm stolpar, men då skulle ju frakt tillkomma, och blotta tanken att lägga riktiga pengar på mitt lilla sidoprojekt här kändes [i sanning] inte alls särskilt behagligt.
Så, det var igår på lunchrasten som jag stegade in till Öppen Gemenskap's cykelverkstad, just alldeles intill korsningen Ö. Kyrkogatan / Kungsgatan. Jag berättade ödmjukt om min situation, och min innerliga ovilja att behöva lägga faktiska pengar på uppstyrning av cykeln ifråga, så jag frågade om det inte fanns möjlighet till någon slags bytesaffär.
Mannen som jag bollade ord med var inte alls omöjlig på något sätt. Han lät mig komma in bakom disken och kika fritt i hörnan bland diverse sadelstolpar av alla möjliga dimensioner. Han letade under tiden febrilt efter ett skjutmått, i en annan ände av verkstaden. Han hade plockat fram en liten sadelstolpe som han utifrån ögonmått trodde att kunde vara vad jag behövde. När han efter en stund hade funnit ett skjutmått kunde jag snabbt validera att det mycket riktigt rörde sig om en 22 mm sadelstolpe. Fina fisken. Inte nog med det, mannen här var villig att göra ett byte med mig. Jag tackade så hjärtligt, och lättade åter ankar, då min lunchrast gick mot sitt slut.
Det här var alltså igår, och om än jag hade sagt att jag troligtvis skulle svänga förbi efter att jag slutat så fann jag att det passade agendan bättre att ta det idag, torsdag. Så, på eftermiddagen dundrade jag in och sprang in och samma man kände genast igen mig, och sisådär tio sekunder senare kom han ut med inte bara sadelstolpen, utan även en sliten gammal sadel som jag ödmjukt hade frågat om jag kunde få med på köpet. Vilken ära. Mannen fick min tjocka sadelstolpe med sadel ("Selle Master") och jag tackade så hjärtligt och gick tillbaka till bilen. På vägen stannade jag upp och tog en selfie på mig själv när jag stoltserade med min nya sadel och sadelstolpe.
En extra vid middagsbordet
En av gårdspojkarnas mamma frågade på eftermiddagen ödmjukt om det gick bra om hennes pojke åt hos oss, då hon hade ett ärende som skulle göra middagen antingen för sen eller för tidig i annat fall. Givetvis fick han det. När sedan maten var färdig och jag satte mig till bords kändes det lite konstigt, måste jag säga. En extra till bords, så att säga. I mitt stilla sinne tänkte jag att det antagligen kändes ungefär så här att gå till bords som flerbarnsförälder. Jag drömde mig iväg, i mitt stilla sinne. Vi åt prinskorv med spagetti, förresten.
Aj, aj, aj
Framåt kvällen gick jag med ungarna till snurrgungan på gärdet, d.v.s. parkplätten mellan Matematikgränd och Geografigränd. Så, ungarna turades som vanligt åt och snurra upp varandra och släppa, varvid de skrattade hjärtligt. Fast den här gången hade de kanske snurrat upp sig lite väl högt. Då jag satt som åskådare på stenen intill hörde jag Klara jämra sig "Stanna! Jag orkar inte hålla i mig!", varvid jag panikartat sprang fram och sög tag i gungans korg, med mina handflator som bromsklossar. Gungan stod tämligen omgående stilla, men det sved till rejält i händerna, särskilt i den ena. Jag kastade då en blick i den och fann att skinnet hade flått upp sig på ett ställe. Aj. Usch. Det äckligaste jag vet är när skinnet flår upp sig. Sår kan jag tåla med, även om de är ruskiga, men just när skinnet flår upp sig, usch nej.
Jag beslöt mig för att vi hade gungat färdigt, och drog med mig barnen tillbaka till gården. Själv gick jag in och tog på ett plåster. Nå, nån timme senare kändes det som att plåstret hade börjat släppa upp i klistret, och nånstans kändes det dessutom som att skavanker av den här typen rehabiliteras som bäst om man bara låter dem luftas, så jag ryckte då av plåstret. Kort därefter fann jag mig själv nedslagen ute på balkongen, det var ännu nån timme innan skymning så man såg tydligt såret. Jag lade — häpet — märke till hur ny — till färgen ännu vitaktig — hud hade börjat produceras där den gamla hade slitits loss. Wow. Är människan så här mäktig? Processen har säkert ägt rum otaliga gånger under mina levnadsår, men jag har aldrig riktigt tagit mig tid att analysera det. Oerhört häpnadsväckande, om jag så får säga. Jag tittade riktigt noggrant på min handflata, och den nya hud som höll på att byggas.
Kontroll av samtliga säkringar
På kvällskvisten tog jag först ett foto av säkringshållaren i bilen, vilket är nödvändigt för att kunna sätta tillbaka vardera säkring på rätt plats, och sedan tog jag ut dem, en efter en, och lade dem i en plastpåse och gick in och satte mig vid köksbordet. Jag slog igång multimetern och valde läget som signalerar genomfart med en ljudsignal. Sedan provade jag säkringarna, en efter en. Många kanske tycker att det här var helt vansinnigt, när det hade räckt att ta ut dem en efter en och kolla så att metallbygeln/-tråden (beroende på max ampere) var hel. Varför valde jag då detta — något vansinniga — förfarande?
Jo, jag läste på nätet att säkringar i värsta fall kan åka på så kallade "hairline cracks", det vill säga att dom brister men att splittringen av tråden/bygeln är så minimal att den knappt syns för blotta ögat. Visst, sannolikheten var väl inte så värst, men mot bakgrund av den bisarra skillnaden i kostnad mot att byta en trasig säkring mot för att e.g. byta servopump så, ja, den —faktiskt relativt korta — stund som et tog att göra den här — utförliga — kontrollen kändes faktiskt inte bortkastad, om än jag slutligen kunde konstatera att varenda säkring var hel. Suck. Det hade varit så skönt om den uppkomna situationen bara hade visat sig bero på en trasig säkring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar