Hyresvärden
Under lunchrasten tog jag tillfälle i akt och knallade över till hyresvärdens stora högkvarter, alldeles intill den klassiska korsningen Kungsgatan / Ö. Kyrkogatan. Hade jag haft lite mindre tur just den här stunden hade det varit kö som gällde. Själva receptionen var helt i öppen planlösning så det var alltså ingen integritet att tala om, när det kom till att lägga fram sitt ärende. Lite som på postkontoret, bankkontoret, eller varsomhelst. En disk var man ställer sig, var övriga (i kön) står bakom, helt enkelt. Nu hade jag tur, det var helt tomt.
Jag gick fram till kvinnan som satt bakom disken och lade försiktigt fram vårt ärende och situation. Ja, jag frågade kring hur möjligheterna till andrahandsuthyrning (under en kortare period) såg ut. Det visade sig att reglerna (som jag hade befarat) är rätt strikta, men samtidigt fick jag klart för mig att man mot styrkande av vissa specifika villkor faktiskt kan få tillstånd att hyra ut sin bostad för en begränsad tidsram. Jag fick allt som allt jättebra information av kvinnan, och gick efter en pratstund därifrån med två blanketter.
En stund senare satt jag på en parkbänk längst ner i SF-parken med en baguette med rostbiff. Jag tittade ut över älven och funderade över livet, kanske framförallt framtiden. Det är mycket nu. Indeed so.
Cykelturen
När vi hade ätit ville Klara åter ansluta med gårdsflickorna. När vi sedan sprang förbi en av dem fick vi beskedet att flickan var nere på Ica Maxi, gissningsvis med föräldrarna. Jag fattade snabbt ett impulsivt beslut. Jag och Klara hoppade på varsin cykel och ställde sikte på Ica Maxi, Strömpilen.
När vi kom in i stormarknaden sprang vi runt och tjoade granntjejens namn lite halvhögt mellan hyllorna, med korpgluggarna på spänn. Tyvärr inget utslag. Inget. Jag köpte ett paket billigare tvättsvampar och ett 3-pack kinderägg, och sedan påbörjade vi hemfärden.
Ganska precis i samma stund som vi rullade in på granntjejens gård så rullade deras bil in och granntjejen klev ut. Vi hade missat varandra. Nå. Hon fick tillstånd att vara ute ett tag. Vi sprang till snurrgungan på gärdet och gungade, och ungarna fick varsitt kinderägg. Efter en dryg halvtimme knöt vi ihop oss och sade godnatt.
Borrningen
Just ja, jag glömde visst nämna. Den förbaskade "bönpallen" på den skevt svartlackade militärcykeln som jag håller på att styra upp. Ja, vid en incident (smäll*) för nåt år sen knäcktes ju metallen i pakethållaren. Jag är allmänt allergisk mot lösa metalldelar, inte minst då den kan orsaka oljud. Jag har länge funderat över vettiga sätt att åter fästa ihop de två spruckna delarna av metallen. Jag medger att jag har hunnit prova både bättre och sämre idéer, under det sista halvåret.
Bland annat har jag provat att lägga de två delarna mot varandra likt ett pussel, och sedan dra åt en slangklämma runt alltsammans. När jag kom på idén kändes den briljant, och i mitt stilla sinne fäste de två delarna klockrent och skarven skulle komma att se militäriansk och allmänt cool ut. Nå, i verkligheten fick jag det inte ens att låsa. Suck.
Då jag [tyvärr] inte har tillgång till svets återstod vad jag kunde se att helt enkelt lägga de två metallbitarna sida vid sida och dra ihop dom på något sätt. Jag hade faktiskt påbörjat detta projekt redan (om jag nu minns rätt) i våras, men fick då annat på hjärnan efter att ha borrat endast ett av de två hålen som skulle behövas. Nå, denna torsdagskväll fortföljde jag, och borrade ett litet hål i den andra delen. Jag tog sedan fram blindnittången och försökte mig på ett skott. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Blindniten penetrerade förvisso den ena delen av pakethållaren, men inte den andra. Det slutade med att jag var tvungen att dra sönder den fallerade blindniten med en tång. Big fail.
Innan jag gjorde kväll grävde jag fram en liten skruv med mutter, och fäste dessa istället. Detta blev betydligt enklare. Framgången var ett faktum. I mitt stilla sinne slog det mig att militärcyklar sällan helt plötsligt försvinner från jordens yta (eller hamnar i någon slags metallkompressor), utan de går i arv, och köpes/säljes/bytes utan att haverera. De utgör helt enkelt [på det stora hela sett] stabila fortskaffningsmedel. Nå. Genom mitt lilla ingrepp hade jag nu påverkat historien för just den här militärcykeln. Om tio eller tjugo år kan cykeln mycket väl vara i någon annans ägo, och denna kommer då att fundera vad det är för dåre som lyckats med konststycket att knäcka pakethållaren, och sedan [som ett rop på hjälp] fäst ihop den med en skruv och en mutter. Denna kommer att få ligga och grubbla. Hehe.
Avrundningen
Jag hade en sovmorgon att vänta, och fastän klockan var omkring halv tio så gjorde jag mig inte redo för läggdags, utan invigde min nyladdade cykelbelysning och trampade upp till Ålidhems centrum, var jag köpte ett sexpack folköl och två påsar chips. Vad gäller chipsen så var det ett "2-för-X-erbjudande" som jag [ungefär när jag kommit över tröskeln] plötsligt fick ångest som jag kände mig som ett offer för.
Nå. Det ska sägas att under hemfärden slog det mig att vi har höst. Luften var sådär höstlik, och det var mörkt, och faktiskt ganska behagligt, när jag rullade förbi Ålidhems — ganska imponerande — fotbollsplan. De här cykelturerna till och från Ålidhems centrum, i synnerhet kvällstid, slog det mig. Ja, det har hunnit bli ett par sådana, de senaste sju-åtta åren. Herre jösses. Nu sjunger vi på refrängen. Verkligen. Nåväl. En stund senare kröp jag och Ingrid upp i soffan och såg det senaste avsnittet av The Strain, sedan knöt vi oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar