Minnen väcks, nere vid komprimatorn
Måndag, ny vecka, och jag blev — lustigt nog — inkallad på nåd, då behovet tydligen fanns. När jag då mitt i allt åkte ner till källaren — och följaktligen komprimatorn — med vår sedvanliga pall med uppskuren och finvikt wellpapp, ja, det var då jag plötsligt fann den. Brickan.
Jag tittade på den, länge och väl. Den hade uppenbarligen lossnat från någons skjorta i all hast, och hamnat här i pallen med skuren och finvikt wellpapp som skulle ner till källaren och komprimatorn, var jag just befann mig. Jag stirrade djupt in i brickan, och i mitt stilla sinne åkte jag tillbaka.
Januari 2011 var det jag gjorde en sex veckor lång praktik vid Clas Ohlson, och detta var början till en sann milstolpe, ifråga om personlig utveckling. Vissa saker kan man aldrig veta, som t.ex. vad jag hade gjort idag om jag inte hade halkat in på detta bananskal, för nu snart fyra år sedan, men ett som är säkert är att det är den — i absolut särklass — bästa arbetsplats var jag har varit mitt nu trettioåriga liv.
Nåväl. Någon av de nya stjärnorna i företaget måste ha tappat sin namnbricka, den där lite speciella som man bär under tiden som praktikant. Jag räddade den från innehållet i pallen som skulle ner i komprimatorn och tog med den tillbaka upp. I mitt stilla sinne renderade jag fortfarande de snart fyra år som passerat i revy, och mindes tiden var jag själv bar den där brickan.
Lyckligtvis snöfritt, än så länge
Så sent som igår söndag började jag motta samstämmiga uppgifter om ett seriöst snöfall i Piteå, Södra Norrbotten, och — källkritisk skeptiker som jag är — drog jag mig inte för att bege mig ut på vilda webben för att verifiera saken via någon av kommunens direktsända webbkameror. Ja, mycket riktigt, Byxtorget var täckt i snö, som det såg ut av bilden att döma. Tiden för denna skärmdump (från min digitala assistent) var alltså igår, då ifrån soffan hemma hos svärföräldrarna.
När jag var färdig för dagen och klev ut vid Rådhusesplanaden konstaterade jag lyckligt att asfalten var lika bar som den var när jag begav mig hemifrån, cirkus tjugo i sju på förmiddagen. Ja, lyckligtvis tycks vi ligga mitt i dom där dagarna på året var det faktiskt föreligger viss regional klimatskillnad sisådär styvt tjugofem mil norr/söderöver. Det tål dock att sägas igen — det glädjer mig. Ingen längtar väl till januari månad?
Arbetslös, även kallad arbetssökande
När jag hade slutat gick (cyklade*) jag raka spåret till Arbetsförmedlingen, var jag såhär på min första arbetslösa dag ämnade skriva in mig. Ja, saker är som de måste vara. Krångligt som det kan verka, på grund av vår — något kontroversiella — variant på hejdlös flytt så är allt detta oundvikligt. Detaljerna är egentligen rent byråkratiska.
Nåväl. Jag kom in och det var ganska tomt i de relativt nya lokalerna. Jag fick snabbt träffa en jättetrevlig "mottagare" som efter blott några ord ifrån mig tycktes fatta och förstå hela min/vår situation in i minsta detalj. Jag skulle få träffa in handläggare, för att genomsyra detaljerna. Väntrummet nästa.
Jag blev sittande, och sittande. Mitt i allt kommer en man — gissningsvis från Mellanöstern — in och går — efter att ha blivit välkomnad av en av dessa "mottagare" — genast rätt hårt fram. Jag satt i soffan i väntrummet och kom snabbt att bli till den där tjuvlyssnande killen. Han var inte alls blyg, den där mannen, utan nämnde vid upprepade tillfällen att han minsann hade blivit arresterad, om än jag aldrig riktigt förstod varför. Däremot vidhöll han — vid upprepade tillfällen — att han minsann hade polisanmält Arbetsförmedlingen, och att han nu behövde någon slags intyg.
Jag förstod uppriktigt sagt inte situationen, men slutligen gick iallafall den — påstridiga — mannen. Jag kom att bli sittande ett bra tag till. Slutligen visar det sig det blivit någon slags miss när någon "nyhandläggare" skulle ropa in mig, så därför hade jag — så att säga — fallit mellan stolarna. Det var nu som en äldre man — som jag yppade bekymret med att jag suttit tre kvart för — plötsligt tog mandat och kallade in mig ett rum. Kanske på sin höjd en halvtimme senare var vi färdiga med en handlingsplan, och jag kände att den här rutinerade mannen minsann hade fått med sig all viktig information, i sina utlägg. Jag var mättad, och lättade ankar från Arbetsförmedlingen.
När jag cyklar korsningen Rådhusesplanaden / Skolgatan ser jag den där mörka kraftiga mannen, gissningsvis från Mellanöstern, ja alltså han som varit inne på Arbetsförmedlingen och levt rövare tidigare. Han pratade i telefon med någon. Jag cyklade snabbt förbi. I mitt stilla sinne hann jag tänka att de inte har det så värst lätt, arbetsförmedlarna. Nåväl, jag satte den folder jag fått med mig på bönpallen på cykeln och började trampa min väg hemåt.
Pantburkarna har aldrig varit viktigare, på en måndag
När jag trampat hem tog jag snabbt papperskassen med PET och åkte ner till Ica Maxi. Allt åkte in i PET-maskinen, och jag var som vanligt noggrann med att trycka ut ett kvitto för varje passerade nitton kronor. Kan tyckas löjligt, men det är ju vida känt att kassörer/kassörskor gärna håller hårt i mynten, och istället gärna försöker sig på ett "Ursäkta, du har inte en krona?" för att slippa bli av med mer mynt än de absolut behöver.
Min situation var ju dock den bakvända; jag var ute efter varje mynt kassörerna/kassörskorna besatt, och jag var villig att kämpa för att få dem. Jag pantad rubb och stubb och sprang in och köpte — efter visst tvekande mellan ett par olika modeller — en hemmapizza. Väl hemma upptäckte jag att det var en av de Grandiosa-pizzor som — enligt förpackning — ej rekommenderas att värmas i mikrovågsugn. Suck. Jag som var så j-vla hungrig. Äh, det var bara att sätta igång ugnen och börja rulla tummarna, och — kanske framförallt — försöka att tänka på annat än mat.
Ungarna, glassmonster utan dess like
På eftermiddagen blev lägenheten — i vanlig ordning — fylld av ungar. Det stojades och busades friskt. Mitt i allt fick jag upp den stora snilleblixt att bjuda ungarna på glass med kola- och nougatsås, vilket kanske var lite av ett snedsteg, det det de facto är allmänt känt att socker drar igång ungar värre än nånsin. Jag lyssnade ju på Debatt häromkvällen, var — om jag nu inte totalt missminner mig — Katrin Zytomierska tog ton och förklarade vissa saker.
Alltså, jag tycker ju om godsaker, men visst kändes det spontant som att hon sa en del kloka saker, den där halvpolska kvinnan. Jag måste ge henne det, ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar