Onsdag, v. 43

Detta var i sanning en sorglig onsdag. Så sent som igår styrde jag upp belysningen på 28" militärcykeln som ska säljas, och i jakten på optimalt ljusflöde hade jag skiftat lampor (jag har några olika modeller att tillgå, så att säga) lite kors och tvärs mellan cyklarna. Dumt nog slarvade jag med att skruva åt den lilla skruven som håller i det vittransparenta plastglaset för det främre lykthuset på min primära(!) militärcykel, just när jag hade skiftat lampa på/från den. Jag hade haft lite bråttom och då tänkt "Äh, jag drar åt skruven imorgon!", vilket skulle bli en läxa jag sent skola glömma.

Av en händelse kom jag — det formella avslutet till trots — att få rycka in redan på morgonen, och jag var då trött och stressad och tänkte på allt annat än att skruva åt en liten skruv som höll i plastglaset till lykthuset. Lunchlådan var nog [i sanning] det som jag hade mest fokus på. Så dundrade jag iväg, och det är när jag anländer till målpunkt och håller på att låsa fast cykeln som jag märker det. Suck. Nämnda plastglas är borta. Själva lyktans sockel (med reflektor) hänger löst i en tråd, och alltihopa ser allmänt förjävligt ut; allt för att jag hade bommat "jag fixar det sen!" och härmed fått kraftig bakläxa. Suck.

Det var bara att gilla läget, så jag sprang upp och lät dagen börja. Medan jag packade upp varor tänkte jag dock i princip non-stop på lyktglaset. Var kunde det ha trillat längst vägen? Jag fick tack och lov tidig lunch, och då hoppade jag genast på cykeln och dundrade samma väg som jag kommit. Jag försökte fokusera och hålla ögonen på vägen. Samtidigt korresponderade jag med älsklingen hemmavid. Hon förstod situationen, och var snäll nog att gå ut i tofflor och se efter så att plastglaset inte (vilket givetvis vore allra lyckligast) hade trillat just när jag låste upp cykeln, vid stolpen ute på gården. Nej, tyvärr. Suck.

Under min färd fann jag inget lyktglas. Jag mötte Ingrid just var gränden stretar ut mot Studentvägen, och vi hann nätt och jämt pussas/kramas i en hälsning, då jag var helt i varv med att finna lyktglaset. Suck. Min lunchrast rann dessutom just likt ett timglas. Det var bara att gilla läget, och — än en gång — påbörja färden "i den andra riktningen". Så, då när jag rullade över Studentvägen vid korsningen mot Ö. Hyvlargatan, ja det var då jag såg det. Nån slags splitter på marken, just vid infarten till Hoppet förskola. Jag stannade till och tog upp en bit. Jag kunde tämligen omgående slå fast att jag i min hand höll den biten av det forna lyktglaset som passade i den hålighet som metallhöljet (lykthuset) har i sin ovansida.

Några hade kanske blivit ledsna i ögat vid denna upptäckt, men inte jag. Tvärtom. Det var nu min tragedi på något sätt upphörde. Det var nu jag fick en slags avslut på det som hade jagat mig hela förmiddagen. Jag var hel som människa igen, och dra mig baklänges, jag hann rentav trycka i mig en cheeseburgare innan lunchrasten var slut.