Söndagslunch i form av plättar
Trots att Ingrid kände sig krasslig så tog hon plats vid köksbänken och gjorde lunchplättar med två unga assistenter. Det blev säkert smarrig, men det blev ungarna som fick plättarna medan jag och Ingrid tog resterna från gårdagens Flygande Jacob.
Militärcykel får bilventil
Plötsligt märkte jag att framhjulet var i princip tömt på luft. Cykeln har ju stått upp och ner i "hobbyrummet" ett par dagar medan jag har pillat med bl.a. framhjulsnav och cykelbelysning, och i detta stillastående läge kunde jag väl inte åka på punktering? Jag hade fortfarande färskt i minne den där incidenten när granntjejen helt ogenerat stack in en nål i bakhjulet på min BMX för att hon tyckte att jag och Klara hade hemlisar, när Klara i själva verket satt på toaletten och bajsade, med mig som sällskap. Nå, kunde något liknande ha gått ner? Ventilen var då inte kännbart uppskruvad. Jag drog av slangen och konstaterade efter en rundvandring i ett vattenfyllt handfat inne i badrummet att det inte tycktes vara tal om vare sig punktering eller dålig Dunlop-ventil. Det var egentligen bara att skruva på slangen igen.
Nå, sakta i backarna, tänkte jag. Det var för nån vecka sen som jag promenerade över gårdarna och då retade mig (nåt fruktansvärt) på att den där nedrans cykelslangen fortfarande låg slängd i buskarna. Den hade legat där i flera dagar, och det kändes spontant inte som att någon hade placerat den där i syfte att ha kvar den. Jag stod här i situationen var jag skulle ta ett moraliskt beslut i var på linjeskillnaden mellan begreppen "stjäla" och "ta rätt på" jag hamnade genom att ta upp slangen från buskarna och ta den med mig hem för vidare inspektion.
Det här är säkert något som de lärda (konventionella förstå-sig-på:are) och etcetera moralister kan tvista om i all evighet, medan jag efter en [ändå hyfsat snabb] överläggning med mig själv kom fram till att det här var ett tämligen glasklart fall av "ta rätt på" (i min bok, vill säga). Cykelslangen följde således med mig hem. Efter den vanliga rundvandringen i ett vattenfyllt handfat inne i badrummet förstod jag situationen lite bättre. Det bubblade upp från under vattenytan. Cykelslangen led alltså av en punktering. Jag var snabbt framme med reparationslappar och en stund senare hängde slangen på sedlig vulkanisering över en garderobsdörrkarm. Lite av det klassiska läget, så att säga.
Det här var alltså nån vecka sen, och nu såg jag då möjlighet att prova något nytt, nämligen att lägga slang med Schrader-ventil (i vanlig folkmun oftast "bilventil") på en klassisk militärcykel. Den stora fördelen (som jag ser det) är att att bilventil inte använder samma orubbliga form av backventil som gammaldags cykelventiler, vilket möjliggör utläsning och justering av lufttryck, d.v.s. i siffror mätt. Den här slangen var egentligen ämnad för 559 mm däck (MTB), men den ringa (25 mm) skillnaden är troligtvis rätt lugn, då gummi har väldigt goda elastiska egenskaper av sin natur. Jag har t.ex. tidigare läst på cykelforum om cykelentusiaster som medvetet sätter 559 mm (i folkmun 26") slang på 662 mm (i folkmun 28") däck, endast i syfte att en uttänjd cykelslang per bestämd längd får lägre vikt, och således bättre aerodynamik för tävlingsinriktade cyklister. Så, min poäng är att den lilla tänjningen som jag här skulle ge mig på garanterat inte är nånting att fundera särskilt mycket över.
Sagt och gjort, och en stund senare satt slangen på däcket. Det gick hur lätt som helst, jag tror faktiskt att det var lite mer bökigare att få in 584 mm slang på 622 mm fälg, vilket jag gett mig på både en och två gånger tidigare, då å kamraters vägnar. I varje fall, som sagt, det här blev en succé. Jag tog jungfruturen med de majestätiska bilventilerna och den gick ner till Statoil Carlshem var jag gav mig på pumpklumpen. Jag medger att det kändes lite mer prestigefyllt än att pumpa med cykelslangen som hänger lös alldeles intill skåpet. Nå, jag fick inget riktigt tryck i pumpen, så jag var inte helt nöjd när jag rullade tillbaka hemåt, vilket fick mig att bara en timme senare åka upp till OKQ8 Carlslid, var det gick bättre. Jag gick upp till ett lufttryck på 50 psi och kände mig skapligt nöjd. Nu återstår bara att se när jag hittar nästa slang; bakdäcket återstår ju att konvertera.
Blandade känslor i tvättstugan
Jag hade tid i tvättstugan kl. 13-16, bokad häromdagen, och det hade gått uppemot en och en halv timme när jag kom ihåg det. Jag tänkte först slopa tiden, då jag bara huggit den för att tvätta mina arbetsjeans, men sen slog jag ändå tag i saken och sprang iväg. Mest för att det bara var tvättstugan i huset längst bok (Matematikgränd 23) som varit ledig, och jag har faktiskt aldrig varit i den tvättstugan, någonsin. Den har inte vart tillgänglig i det digitala bokningsgränssnittet förrän nu på senare tid. Nå. Det var en liten pärs att hitta rätt, först sprang in i A-uppgången och ner i källaren, var en äcklig stank av urin slog mig. Usch, så äckligt. Snart hittade jag rätt; tvättstugan låg i en liten utbyggnad i andra änden av huset, ungefär på samma sätt som den klassiska tvättstugan; Geografigränd 14.
När tvätten var färdig var det en knapp halvtimme kvar på min tvättid, och att hinna torktumla jeansen skulle bli på håret. Så, för att inte bli utelåst (e-lås, på gott och ont, it seems) slängde jag igång torktumlaren och satte mig sedan på bordet intill och campade. Jag hade trots allt min digitala assistent med mig så jag hade att göra. Rätt vad det är ringde det. Jag såg en bild på mamma i displayen och sken genast upp. Hon kunde inte ha tajmat bättre. Vi satt och pratade i säkert en halvtimme. Mitt under samtalet började det pipa från torktumlaren, och en rad felmeddelanden syntes i displayen. Jag öppnade luddfiltret och det såg fruktansvärt ut därinne. Nån måtta får det väl vara, tänkte jag. Nå, jag tog tag i situationen, tvättade rent luddfiltret och stoppade t.o.m. in långarmen i filterhuset och drog ut ludd som fastnat där inne. Tala om att maskinen blivit utsatt för vanvård. Jag kom osökt att tänka på stanken av urin nere i källaren i trapphuset i andra änden av huskroppen (många "i" i den meningen, ja), och kunde inte hjälpa att se en slags röd tråd. Det här hyreshuskomplexet var ett ghetto.
Nåväl, så kom nästa bokad hyresgäst och skulle nyttja tvättstugan. Jag ursäktade mitt campande, och han tycktes lyckligtvis inte ta illa upp. Det var emellertid bara för mig att packa ihop, för han siktade på torktumlaren som första moment. Ja, han hade tvättat i rummet intill bara häromkvällen, och då/där hade torktumlaren varit ur funktion så han stod fortfarande med en bag fylld av dyblöt rentvätt, som han nu hoppades få bukt med. Jag briljerade med såväl ord som gester med hur jag en stund tidigare hade styrt upp verksamheten (rensat felkoder), och tackade och bugade sedan och lättade ankar. Nu var det bara att hoppas att den här hyresgästen hade vett att rengöra luddfiltret efter sig.
Den övergivna kundvagnen
På eftermiddagen strosade jag ner till snurrgungan på gärdet med ungarna. I vanlig ordning stod jag på mig och vägrade åka själv (jag blir vansinnigt yr), men satt på en sten och tittade när ungarna busade. Sedan lade vi märke till att någon mindre nogräknad person hade tagit med sig kundvagnen från Lidl uppe vid Ålidhems centrum och helt ogenerat dumpat den här. Helt övergiven, utan varor, stod den här. Jag körde runt med ungarna ett par varv i cirklar, och Ingrid — som också hade anslutit sig — gjorde bl.a. ett kul videoklipp av vår framfart.
Nåväl. Nånstans mitt i allt detta kom jag faktiskt också in på idén att vi kunde vara rättfärdiga och ta en promenad upp till Ålidhems centrum och lämna tillbaka kundvagnen, och således få guldpengen som satt i den som lön för vår goda vilja. Jag blev då snabbt tillrättavisad av barnen. Det var inga vår peng; vi hade ingen rätt att ta den. Än en gång (jfr. cykelslangen) uppkom ett moraliskt dilemma. Det är inte så att jag tänker skriva en tråd på Familjeliv och fråga vad allmänheten tycker, men visst kan det vara värt en tankeställare.
Gustaf kräks på Ingrid
Jag var ut en sväng på kvällen, och när jag kom tillbaka över tröskeln möttes jag en kul överraskning. Ingrid stod i hallen med Gustaf i famnen, lite som att de hade hört mig i trapphuset och tänkte välkomna mig. Men i nästa sekund hände sedan något märkligt. Jag hann inte riktigt följa scenen, men plötsligt skrek Ingrid rakt ut, högt. Hon sätter ner Gustaf, och jag ser då hur hon hennes tröja har något kletigt över sig. Kräk.
I hela mitt liv har jag aldrig bevittnat en kattspya, men här hade jag den, live framför mig. Jag tog blixtsnabbt upp min digitala assistent ur fickan och förevigade hela situationen med ett par fotografier. Gustaf såg skamsen ut, och smög runt på golvet under oss, generat inspekterande den halvsmälta kattmat som kommit ur honom. Det här var ändå en lite småkul episod, när man tänker efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar