Dagens goda gärning
Har samlat på oss kläder genom år, och mycket har i princip bara legat och samlat damm(?) längst in i nån garderob. Idag samlade jag ihop en hög och slängde det i en sopsäck och vi levererade det en stund senare på dagen vid de härliga lådorna intill Carlskyrkan. Ingrid frågade mig tyst om det inte egentligen bara var tänkt för kläder; min knutna sopsäck bestod ju till ungefär 80% av badlakan. Jag replikerade att så visst inte var fallet, i princip kunde man stoppa ner stereoanläggningar och husgeråd i dessa plåtlådor, bara man gjorde det på ett smidigt sätt så att det fick plats i luckan. End of discussion, och dagens goda gärning var gjord.
Ångestfylld matematik
En stund senare på dagen landade vi på Ica Maxi, var godiset inför Halloween skulle inhandlas. Väl framför lösviktsgodiset möttes vi av en skylt som angav två priser, ett som gällde >1 kg; var det andra (lägre) priset gällde vid köp >1 kg. Jag förstod blixtsnabbt att detta lämnade oss med ett viktmässigt spann som helt enkelt blev allmänt ovärt vid inköp. T.ex. skulle 9 hekto (0,9 kg) kosta (9*7,9) 71,1 SEK, medan ett helt kilogram bara skulle kosta (10x5,9) 59 SEK. Följaktligen skulle 0,8 hg kosta (8*7,9) 63,2 SEK, och alltså fortfarande vara några kronor dyrare än att köpa ett helt kilo.
I mitt stilla sinne funderade jag på hur många "shuno" som inte hade huvudet på skaft, utan helt sonika köpte exempelvis åtta hektogram när de hade kunnat få två hekto ytterligare, för en lägre peng. I dagens verklighet förstod jag att det garanterat fanns en och annan som åkt dit, men var gick egentligen den exakta gränsen för var det blev "övertydligt ovärt" att köpa under ett kilo? Jag hade förvisso en 5:a (eller "MVG", som det hette på min tid*) i Matematik 1 (eller "A", som det hette på min tid*), men som alla vet är det praktiskt taget repetitioner på högstadiets matematik, och längre än så har jag i sanning aldrig kommit.
Pinsamt värre. Jag försökte få ihop någon slags snabb logisk ekvation, för mitt stilla sinne, men fallerade totalt. Jag kunde inte få ihop siffrorna. Ångesten blev allt tyngre, och om än jag inte riktigt tappade andhämtningen, så var situationen i sanning besvärlig. Vi köpte ganska precis på hårstrået >1 kilogram lösgodis, och stoltserade ut från stormarknaden.
Vi fick låna ett djur
Klara tjatade om att hon ville att vi skulle låna Melvin. Ja, vi ringde då till Ingrids föräldrar och visst skulle det väl gå bra. Jodå, tidigt på eftermiddagen kom hennes pappa rentav förbi med det stora djuret, och sedan var vi som en liten familj. Gustaf var vi så klart tvungna att slänga ut — balkongvägen — just som vi hörde Hans och Melvin ute i trapphuset. Nå, inga problem.
Här tog vi en liten promenad runt kvarteret med det väldiga djuret. Han var i sanning stor, och visst har han en egen vilja. Promenaden gick bra, jag såg till att hålla honom nära mig i kopplet. Det är jätteviktigt att man agerar med ansvar när man handhaver så här pass stora djur. Rent ut sagt enorm, är han.
Blott nån timme senare på eftermiddagen kom en glad engelsman med sin son. De hade rest hela vägen från Fredrika (Åsele) och det var den defekta militärcykeln i min annons som han var på jakt efter. Det blev en snabb och smidig affär, och efter att engelsmannen kommenterat Melvin ("Old English Sheep dog, eh?") lättade de båda åter ankar, och vi var trehundra kronor rikare. Big win.
Hos svärföräldrarna
På kvällskvisten tog vi en cykeltur ut till hennes föräldrar. Ja, först var det tänkt att vi skulle gå med cyklarna, men jag tyckte att det var en god idé att åtminstone kolla hur smidigt det skulle gå att ha det väldiga djuret intill cykelstyret. Jovars, han var snabb på att korrigera min högeranpassning med att springa runt mig till min vänstra sida, det var tydligt att han har blivit instruerad/skolad på detta vis. Sedan gick det av bara farten. Det var en härlig kväll med perfekt temperatur och tempot var makligt. Vi anlände till hennes föräldrar och Melvin var alldeles lagom utmattad efter färden Å-hem -> B-hem.
När vi satt vid köksbordet var jag bara tvungen att få ur mig det, då jag vet att hennes pappa är nån typ av ingenjör och således säkert har läst en hel del matematik. Jag smög upp från köksstolen och förklarade snabbt och snudd på hysteriskt vad jag hade upplevt inne på ICA Maxi, och om han hade nån smart lösning på problemet. Mjo, han gick snabbt fram till köksbänken, var han som av en händelse hade såväl ett litet anteckningsblock (med tillhörande bläckpenna) som en stor grafisk kalkylator (av fabrikat Canon) liggande, och han fattade snabbt pennan och petade ner några siffror på ett blad.
Sedan slog han på miniräknaren och knapprade in siffrorna, och i nästa ögonblick visade dito apparat ett decimaltal som började med en sjua som heltal. Alltså, gränsen för var det blev ovärt gick vid sju komma nånting-hyfsat-långt, just som jag själv faktiskt hade överslagsberäknat inne i butiken, om än jag aldrig hade kunnat komma fram till en beräkning för det exakta gränsvärdet. Herregud, varför hade jag ens snöat fast i tanken? Har jag ett brinnande/underliggande intresse för matematik som bara aldrig har kommit upp till ytan? Jag ska definitivt ta mig en funderare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar