Hallmöbeln försvinner
Det var bara häromdagen vi lade ut en majestätisk annons rymmande inte mindre än tre olika hallmöbler, och svaren lät inte vänta på sig. Bokhyllorna tycks onekligen vara hetast, men någon var uppenbarligen också intresserad av hallmöbeln. Jovars, idag lördag kvart i tolv på dagen kom en glad man med släp och befriade oss från detta åbäke. Trehundra kronor fick vi, som begärt i annonsen. Härliga lördag.
Pizza på Tomtebo
Försäljningsframgången firades med lunchpizza. Vi har ju lite som en ceremoni att prova en ny pizzeria varje gång, och den här gången föll det på Älvans pizzeria. Lustigt egentligen, vi har bott här i såpass många år och det är ju egentligen bara en kort cykelväg upp till Tomtebo, men det har aldrig blivit att vi farit dit. Riktigt gott var det i alla fall. Jag lade i synnerhet märke till osten, som var perfekt smällt. Oj, vilken god pizza det var.
Greta gör ett hembesök
Vi hade nätt och jämt kommit över tröskeln när det plingade på dörren och Klaras gamla dagmamma Greta stod utanför. Ja, det var avtalat. Hon hade med sig en skokartong som rymde ett samlat verk av saker som Klara hade gjort genom åren. Herre jösses. Klara var bara 1½ år när hon började hos Greta, och slutade på sitt femte år, som man gör. Det är många år och glädjestunder, och det såg vi när vi tittade igenom grejerna i lådan. Det var ett härligt ögonblick, men samtidigt fick jag lite blandade känslor, för jag är ju den typen som generellt 'avskyr ett farväl', och nånstans kändes det ändå som att det här var en slags inofficiellt avslut. Ja, Greta vet ju att vi lättar ankar snart, och sådär. En underbar dagmamma har hon i alla fall varit, i så många år. Sen hade hon nu stickat en sagolik turkos tröja åt Klara, som hon här på fotot redan hade hunnit ta på sig. Den var varm och härlig, och inte sådär taffligt tajt, utan mer som gjord att kunna växa lite i. Underbart, på alla sätt och vis.
Kaffe och ballerinakakor bjöd vi på, där vi satt vid soffbordet. Mitt i allt konstaterade Klara "Där är ju du, Greta!" varvid hon fick till svar att jo, det var det visst, tydligen fastnade även hon på bild emellanåt, även om hon inte tyckte så värst mycket om det. Åh nej, jag kände det där "tvånget" inifrån. Det här var ju onekligen ett sånt där ögonblick för livet, som jag sedan skulle ångra för all framtid om jag inte förevigade. Så, Klaras dagmammas illvilliga kommentar till trots smög jag darrigt upp min mobiltelefon och slog igång kameran, och så tryckte jag på knappen. Situationen var stressad och det skulle nu visa sig att jag hade glömt kameran i automatläget, och visst tyckte då kameran att det var lite väl mörkt i rummet, så nästkommande sekund lös en stark LED-blixt upp soffbordet och sällskapet. Åh nej, det blev med ens uppenbart vad jag höll på med. Att jag dokumenterade. Jag skruvade generat på mig och stoppade ner telefonen i fickan igen. Jag hade i alla fall fått ett fotografi (för livet) av detta sagolika minnesvärda ögonblick, och det gjorde faktiskt pinsamheten värd.
Busplaneten med ungarna
Greta hade sedermera knappt lättat ankar förrän det åter plingade på dörren, och nu var det Emil och Alexander som kom på besök. Vi tuffade ner till Strömpilen och Busplaneten, och det bjöds på några timmars lek, med kaffe och slush inräknat. Härliga lördag, i det bästa sällskapet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar