Bokhyllorna försvinner
Ljuva söndag, annonsen gav än en gång utslag. Mitt på dagen kom ett par med två barn och ställde sig med släpet på gården. Fanns nånting som gav prutmån? Nja, alltså, när jag städat ur skåpet konstaterade jag ju att mitt lilla projekt förrförra sommaren hade lämnat ett par ärr. Alltså, kortfattat, jag hade då tänkt att ersätta knopparna med handtag (inbegripet två fästpunkter, med C/C-mått emellan dessa), och för att slippa borra ett nytt hål i dörren för den andra fästpunkten så hade jag gjort en ful variant, nämligen en droppe superlim under ena sidan av varje handtag.
I mitt stilla sinne hade jag tänkt att skruvfästning på den ena delen av handtaget skulle ge en tillräcklig bärighet, och det höll ju ett par månader, men sen släppte limmet, med som följd att handtagen liksom gick att snurra runt. Jag hade i detta katastrofala läge snabbt tagit till projektreträtten och bytt tillbaka till knoppar, fast en liten droppa torkat superlim satt kvar på varje dörr. Häromdagen hade jag försökt mig på att skrapa bort det, men då hade den vita färgen släppt helt och hållet, med en ren katastrof som följd.
Jag hade då lagt ner, och nu när dessa spekulanter kom så sade jag helt enkelt som det var, men jag inflikade i samma mening att jag hade fått ett dussintal förfrågningar på annonsen så att jag faktiskt detta till trots ämnade stå på mig mot prutning. Paret inspekterade, men fann det inte som något problem. Affären var i hamn, och vi var niohundra kronor rikare. Big win.
Knallpulverpistolen
På förmiddagen hade Klara varit hembjuden hos en kompis några gårdar bort, och vi hade fått instruktioner av dennes mamma att hämta honom vid tvåtiden. När jag gick ut med källsorteringen var en av våra egna gårdsungar ute och frågade efter Klara. Jag sa hur situationen var, men han tyckte att jag skulle gå och hämta henne på en gång istället. Jag förklarade efter bästa förmåga att detta skulle uppfattas som konstigt, inte minst av den andra pojkens föräldrar, så att vi gjorde bäst i att vänta. Det syntes att grabben inte var helt nöjd, men han lät mig hållas, och jag fortsatte mina steg till miljöhuset.
Jag stod där och källsorterade som bäst när han plötsligt stod i dörröppningen. Jag blev nästan lite rädd, faktiskt. Nå. Jag såg hans vemod, och i samma stund såg jag hur en leksakspistol i plast bara låg mitt på golvet i soprummet, som att den väntade på en ny ägare. Jag plockade raskt och impulsivt upp den från cementgolvet och räckte den till honom. "Här, du får den!", sade jag, och såg då hur pojken sken upp. Han hade tidigare hållit en liten runtstav av metall som uppenbarligen var hans ninjavapen, men nu hade han fått ett visuellt häftigare men mindre slagkraftigt vapen, vilket kändes bra ur alla tänkbara aspekter. Han sprang iväg och jag gick in i lägenheten igen.
När jag sedan hade hämtat Klara strax efter två, och dessa två sammanstrålade, ja då dök ju så klart den där pistolen upp på tapeten. Klara tycker nog ibland att jag är lite väl snål när vi är på leksaksavdelningen på Ica Maxi, men nu hade jag minsann mage att ge ett annat barn en leksak. Jag såg i hennes ögon att det gjorde ont. Suck. Vad hade jag nu ställt till med? Jag svor, invärtes. Framåt eftermiddagen åkte vi ner till Ica Maxi och handlade, och jag högg snabbt en Lucky Luke revolver och tillhörande klassiska ringar med knallpulver. Ja, jag kommer ihåg dom där ringarna. De fanns redan när jag själv var ett litet barn. Jag kommer nog aldrig att glömma hur jag och min kompis Karim gjorde när vi var inne på Åhlens, jag och pojkarna. Vi var riktiga rännstensungar. Vi kan inte ha varit mer än nio-tio år gamla, men riktiga rännstensungar, verkligen.
Nåväl, nu har Klara fått sitt livs första knallpulverpistol, och hennes pappa har minsann betalat för den också. På kvällskvisten tog vi en sväng till familjen Karlsson, och satt ner och drack kaffe och pratade lite allmänt om livet, alltmedan barnen lekte på vardagsrumsgolvet. Dom är så härliga, barnen. Dom är det bästa vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar