Dock, vi hade precis kommit upp på E4:an så utbrister Ingrid "Carl, en lampa blinkar!" och jag kastar ett öga på instrumentbrädet och, mycket riktigt, motorlampan blinkar gult. Suck. Nåväl, allt kändes normalt så jag bestämde mig för att ha is i kistan och inte få panik. Jag öppnade handskfacket och grävde fram en OBD2-adapter som jag beställt via eBay för en spottstyver, och sträckte mig från passagerarsätet och snett in över Ingrids famn och böjde mig ner till platsen var OBD2-porten sitter, nere till vänster på förarsidan. Jag fick in den trådlösa (Bluetooth) adaptern i jacket och gled tillbaka till min plats och startade Torque i min mobiltelefon. Läste av felkoder och fick fram att det var en snedtändning på treans cylinder. Suck. Jag bad en stilla bön för att det skulle vara en engångsföreteelse, varvid jag släckte felkoden. Det gick inte mer än en halv minut, och sedan tändes lampan igen. Suck. Allvaret var ett faktum.
Jag bad Ingrid svänga av vid Knivsta och vi stod snart på Statoil-macken just nedanför avfarten. Ingrid befarade att det skulle ta tid så hon och Klara gick in på bensinstationen för att köpa nåt att stoppa i mun. Jag öppnade motorhuven och tog bort kåpan över motorn. Besynnerligt nog var just treans tändspole täckt med sånt där vitaktigt klegg som bland mekaniker/motorfolk brukar kallas för koks. Ytterst besynnerligt. Nåväl, tack och lov var det inte första gången jag bytte en tändspole. Just en sådan gick nämligen sönder bara en dryg månad efter att vi hade köpt bilen 2013. Hela motorn skakade som en torktumlare och den gick oerhört ryckigt. Jag var helt förstörd innan jag hade sett sambandet mellan orsak/verkan; jag var övertygad om att säljaren hade blåst oss, han hade vetat att motorn var på vippen att skära ihop, och nu hade det hänt. Trettio lax i sjön. Efter att ha börjat läsa på (Google is your friend) hade jag dock fått insikt i det vanligt förekommande med dåliga tändspolar i VW-motorer. En ny från Motorcentralen (VW original) skulle kosta över sexhundra kronor, vilket hade känts dyrt, men Biltema hade en egen variant för ungefär halva priset, vilket hade fått göra jobbet. Snacka om att jag hade blivit till mig av lycka den där höstdagen 2013 när jag helt plötsligt motorn gick bra igen, och bara drygt trehundra kronor hade operationen kostat.
Det var då, och då hade hela processen tagit rätt länge, som alltid när man gör nåt för första gången. Faktum är att ytterligare en tändspole gick bara ett par månader senare, och då hade faktiskt köpt in så att jag hade en extra liggande, utifall att. Sen har motorn tuffat på problemfritt i långt över ett år, och säkert femtonhundra mil, men nu var det alltså dags igen. Som sagt, lyckligtvis hade jag en tändspole liggande i verktygslådan baktill. Bytet var gjort på ett grisblink, felkod nollad, omstart. Jag lekte med varvtalen och försökte provocera fram en ny felkod, men icke då, felet var avhjälpt, och typ fem minuter hade det tagit. Jag måste medge att jag drog brett på smilbanden och kände mig hyfsat smidig.
Vi träffade mamma utanför Burger King i den stora gallerian i Solna, och medan vi drack varsin kaffe förtäljde jag min plan. Jag hann aldrig träffa min pappa, han dog sommaren 1995, och frågorna har alltid funnits där, medan svaren mest känts vaga. Därför har jag rätt nyligen gjort en kraftansträngning och ryckt i trådar och efter en kedja av myndighetssamtal fått ut den trave dokument som utgör fullständig rapport för den där junikvällen när tre vänner skulle umgås och grilla vid ett sommartorp ute bland Mälaröarna. Så, jag hade den exakta adressen, och jag ville också se platsen. Så, vi satte oss i bilen, siktade målpunkt via Google Maps, och så började resan. Färden tog närmare fyrtio minuter från parkeringen i Solna, och helt plötsligt var vi alltså verkligen mitt ute på landet, i Stemhamra. Det lär ju ha tagit sin lilla tid för ambulans att komma ut efter att de fick larmet, hann jag tänka, och fundera. I mitten av nittiotalet lär knappt GPS ha varit standard i räddnings- /utryckningsfordon, än mindre Google Maps. Fast i gengäld kanske de hade bredare lokalsinne än vad vi har idag?
Ett litet hus med två våningar, och ett garage framtill, och en liten friggebod på baksidan. Av rapporten som jag har i min ägo framgår att pappa och en av de andra skulle övernatta i en stuga ute på gården, medan den tredje sov inne i huset. Gissningsvis var det stugan vi såg bakom huset, det där lilla gästhuset, var min pappa och den tredje hade lagt sig för att sova, den där lördagskvällen, den där sommaren, 1995. Herre jösses, det kändes onekligen lite märkligt att stå där vid vägen och bara speja rakt mot huset. Jag hade gjort min hemläxa och kollat upp vem/vilka som idag är skrivna i fastigheten idag. Gissningsvis har huset hunnit ha minst ett par olika ägare under de tjugo år som faktiskt har gått. Jag tog några fotografier på huset, trots att det kändes minst sagt awkward. Jag menar, tänk om de som bodde där stod i fönstret och kollade på oss, vad skulle dom tro? Tre främmande människor och en sexåring stod och glodde på deras hus, och fotograferade dessutom. Besynnerligt, minst sagt. Jag vände om och gick över vägen med Klara. Ett skogsbryn, var jäntan fick korn på en en gammal pump. Hon drog i handtaget och det kom faktiskt vatten ur röret. Herre jösses, undra hur länge den där pumpen hade stått där, i skogsbrynet?
Jag och Klara gick en promenad upp till skogen. Jag skulle väl primärt kasta lite vatten men Klara envisades med att vi skulle in på en stig åt ett annat håll. Jag följde med. Jag såg ett litet slitet staket, och något som såg ut som en avsats, lite högre upp. Vi fortsatte de sista meterna, och sedan såg vi den mäktiga klippavsatsen, med ett litet stillastående vattendrag just under. Wow, det såg verkligen mäktigt ut, mitt i ingenstans liksom. Jag och Klara promenerade nedför klipporna på höger sida, så att vi efter viss möda var nere på den lilla steniga stranden. Herregud, vad bar den här platsen för historia, egentligen?
Slutligen var vi på väg tillbaka mot civilisationen. Nu var det dags för den sista punkten på dagordningen, gravbesöket. Första gången jag besökte min pappas grav var för ungefär fem år sedan, när vi låg inne två dagar på Astrid Lindgrens barnsjukhus för att Klara skulle få lägga ner den stomi som hon hade haft i ungefär ett och ett halvt år. Det hade då slagit mig att sjukhuset var vi låg var hyfsat nära den kyrkogård var pappa ligger. Jag hade tagit en liten promenad för mig själv, och väl framme hade det varit omöjligt att veta var jag skulle, men lyckligtvis hade jag varit där när receptionen var bemannad så jag hade fått hjälp att hitta rätt plats. Det hade känts märkligt att komma till graven, minns jag.
Nu, styva fem år senare, hade jag helt tappat bort koordinationen. Som tur var så hade vi min mamma med oss, och hon visste var vi skulle. Snart var vi då på plats. Redan innan vi åkte iväg mot Mälaröarna och Stenhamra (medan damerna var nere på Lekia) hade jag sprungit in på en florist där i Solna centrum och bett om tips på nån blomma man kunde sätta på någons grav och som dessutom tålde kyla. Sommaren är ännu en bit borta. Jag hade fått tips om att påsklilja var en bra idé, och så blev det också. Jag hade tagit med mig den uttjänta tändspolen och använde den till att gräva i jorden. När jag hade fått ner påskliljan avslutade jag med att preja ner tändspolen i marken, just till höger om den lilla metallpinnen med en adresskylt, till vänster just intill gravstenen. En inrutad och jättepolitiskt korrekt människa hade säkerligen fnyst och sett detta märkliga förfarande som snudd på gravskändning, men för mig kändes det helt rätt.
Som jag tolkar mammas berättelser om min pappa så var han sådär klassiskt tokrolig i sitt sätt, och han hade då antagligen inte direkt vridit sig i graven bara för att hans son ville stoltsera och visa att han minsann lärt sig byta en trasig tändspole, vid trettio års ålder. Sen just att föremålet ifråga var en tändspole kunde jag inte undgå att finna snudd på komiskt. Den helt obevandrade kan läsa på Wikipedia och förstå vad tändspolen fyller för funktion. Ja, tankarna går osökt vidare till elektriska återupplivningsförsök och sedermera det eviga hoppet om uppståndelse. Ja, jag önskar att pappa hade levt, att jag hade fått träffa honom, så därför kör jag ner en tändspole i jorden och hoppas att gnistan kan väcka honom till liv. Ungefär så. Fast nu var ju detta en trasig tändspole, så det hade nog gått sådär. Som sagt, den typiskt kantiga kan säkert se hela det symboliska förfarandet som småknäppt, men för mig hade det viss tjusning.
Allt som allt har påskhelgen varit helt underbar. Jag har varit ledig i fyra dagar, och på den tiden har jag hunnit med många trevligheter med familjen, var jag bestämt tror att påskaftonsutflykten som här återberättats var den absolut största höjdpunkten. En heldag med sin mamma, och gravbesök, och lite annat. Tänka sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar